Trots att Alice hängt med oss i fyra veckor nu känns det fortfarande så konstigt att det var just hon som bodde inne i min mage. Nu när jag ser gravida kvinnor är det första jag tänker ”Gud vad skönt att slippa vara gravid!”. Jag var rätt less de sista veckorna. Om jag inte hade fått sån hemsk foglossning och blivit sjukskriven i april hade jag nog uppskattat de sista veckorna mer, tror jag i alla fall. Jag hoppas att nästa graviditet blir lättare, men tyvärr har jag hört att de som drabbas av foglossning tyvärr gör det andra gången också. Eller att det är vanligt i alla fall.
Hur som helst, det var inte det jag skulle skriva om. Det känns som jag bloggat klart om alla krämpor jag hade som gravid, dags att blicka framåt. Jag har så svårt att förstå att det var en liten bebis inne i magen hela tiden. Att det var hennes lilla häl som svepte över magen så att det gick att se från utsidan. Eller hon som hickade och hickade på nätterna. Hon hickar rätt mycket nu också, det är så gulligt, och tydligen ofarligt.
Nu står Stefan i köket och gör tacos och jag sitter i soffan med Sprallis i sitt nest nära mig. Hon ligger och kikar och är allmänt nöjd med livet. Jag är också rätt nöjd, men trött. Väldigt, väldigt trött. Helt ärligt så förstod jag ju att jag skulle vara trött, att det skulle bli mindre sömn när lilla A kom. Men… att tröttheten skulle kännas såhär som den gör, det visste jag faktiskt inte. Och att ens bebis skulle ge så mycket energi att det känns som att jag skulle kunna fortsätta vara vaken i 100 år till, det hade jag heller ingen aning om. Trött och pigg på samma gång, märklig känsla. Nu – tacos och film! Ha en mysig fredagskväll!
/Angelica
Det är så mysigt att läsa er blogg, har följt er sedan graviditeten. Jag fick en liten flicka dagen före er, och tycker verkligen att det är intressant att läsa hur det går för er eftersom vi ligger så nära i tid när det gäller bebisarna.
Jag undrar dock om ni inte kan skriva om den kämpiga delen med att ha ett nyfött barn? Eller, vad ni tycker har varit jobbigt hittills? Det har ju gått en månad nu och själv har jag aldrig varit så trött, sliten och (ibland) uppgiven som nu! Det är ingen som berättar om hur kämpigt det är med ett litet barn, alla säger bara hur mysigt och fint det är och att man ska passa på att njuuuta eftersom tiden går så fort. Absolut, jag älskar min dotter över allt annat och hon är det bästa som har hänt mig, men allt skrik, sömnbristen, att ha ett barn som bara vill vara nära nära (gör inget annat än att bära omkring på henne och tom sova med henne på bröstet pga närhetsbehov från hennes sida), oändliga pass med amning (jag helammar) osv har gjort mig helt slut. Har knappt ens kunnat ta oss ut på promenad med vagnen än för att hon gallskriker om hon måste ligga i den. Jag trodde verkligen att det skulle kännas bättre med bebislivet men just nu undrar jag vad tusan jag har givit mig in i. Är det verkligen bara jag som upplever starten på detta sätt?
Så skulle verkligen vilja höra vilka delar ni tycker har varit påfrestande och hur ni gör för att stå ut med just dessa? Jag vet att dessa tuffa känslor just nu inte innebär att jag inte älskar mitt barn, men jag känner verkligen att jag behöver få höra lite om era tankar om den icket positiva sidan av ”nyföddhetstiden” för att inte känna mig totalt hemsk som mamma…
Kraaaam på er! 🙂
Hur gick det med getingarna förresten? Har ni skrivit någonting mer om det? Jag tyckte det var asäckligt att läsa om det ni gick igenom haha, så hoppas det gick att få bort!
Heej! De ska förhoppningsvis vara borta nu. Anticimex var här i onsdags och sprayade nåt. De kunde inte hitta deras bo, men såg att de flög in och ut ur vårt hus. 🙁 usch! Tack för att du frågade 🙂 kraaaam A.
Hur gick det hos Bvc?
Bra 🙂 Stefan har bloggat om det.