Angelica Lagergren

Här kommer del 2 i min förlossningsberättelse. Del 1 hittar ni här! 

BB-väskorna stod redan i bilen efter morgonens kontroll och jag satte mig bak i bilen för att kunna luta mig lite åt sidorna när sammandragningarna kom. Vi hann inte mer än komma ut från vår uppfart innan första sammandragningen kom. Jag slöt ögonen, andades och gjorde allt för att inte drabbas av panik. Jag gjorde snabb huvudräkning och räknade ut ungefär hur många sammandragningar jag skulle jobba mig igenom på väg till förlossningen. (Bilresan tar 20 minuter från oss.) Men vi hamnade bakom en bil med släp, det är ju liksom skräcken när man bara vill komma fram. Jag ringde några samtal i bilen, men var tvungen att lägga på så fort en sammandragning kom. Jag ville berätta för nära och kära att förlossningen var på G.

Jag sa till Stefan ”Kör fort, men ta inga risker!”, sen slöt jag ögonen och öppnade de inte förens vi rullade in på parkeringen utanför Danderyds sjukhus. Det kändes så skönt att se förlossningsskylten och jag förstod ju att vi skulle få stanna nu och jag längtade efter att få något mer smärtstillande än bara Citodon. Jag fick en sammandragning precis innan vi skulle gå in och stod lutad mot fönsterbläcket utanför dörren till förlossningen. Vi fick ett rum direkt och ganska snabbt var en undersköterska och barnmorska på plats och klockan var strax efter 14 när vi blev inskrivna. De frågade om jag ville byta om eller ha på mig mina egna kläder, jag fullkomligt kastade av mig mina mjukisbyxor och tog på mig deras sjukhusskjorta. De frågade om mitt förlossningsbrev och hur jag ville ha det med smärtlindring. Jag sa ”Ge mig allt ni har förutom sterila kvaddlar”.

Jag fick lägga mig i sängen och de undersökte mig. Jag var öppen 5 cm, jag hade alltså öppnat mig från 1 cm till 5 cm under tiden som vi var hemma. Sen satte de igång lustgasen. Wow! Lustgas i kombination med andningen jag lärt mig på Babyz profylaxkurs var en dröm. Lustgasen tog inte bort smärtan, men den tog bort det vassa/skarpa i varje sammandragning. Och jag blev full. Oj, oj vad full jag blev. Jag skrattade/fnissade efter varje sammandragning och vid ett tillfälle sa jag ”Vet ni var jag hamnar när jag tar lustgasen? På Stockholmsveckan på Gotland” och så vevade jag med armen i luften och tjoade och skrattade. Barnmorskan hämtade ett id-armband och läste upp mitt personnummer och frågade om det var jag. Jag var hög av lustgasen och ropade ”Yes! Jag får VIP-band, jag kommer in öööverallt!”. Haha. Barnmorskan slutade prata med mig och kontrollerade med Stefan att mitt personnummer stämde. Jag njöt verkligen av lustgasen, den var riktigt bra. Stefan hjälpte mig att hålla i masken för jag hade en liten förmåga att inte vilja släppa taget om den, trots att sammandragningen var över. Då kändes det verkligen som att jag och Stefan var ett team, han var ett superbra stöd under de mest smärtsamma stunderna.

Lustgasen – min bästis! 

Vid 16:00 var det dags för en undersökning igen och då var jag öppen 7 cm. De frågade om jag ville ha epidural och det tackade jag absolut inte nej till. Men de testade att höja lustgasen innan, till maxdos. Det var inte alls bra. Jag började hallucinera och det var riktigt läskigt. Jag hamnade som i en dröm, i en dröm i en dröm, som i filmen Inception. Jag hörde ett pip, ni vet ett sånt pip när någon som är uppkopplad till ett EKG och personen dör, ett sånt pip som jag bara hört på film. Och jag skrek: ”HJÄLP! Hon är död! Alice är död. Stefan, hämta läkare. Jag visste det hela tiden, hon är död!”. Stefan sprang ut från rummet och hämtade barnmorskan som kom in och la händerna på mig och sa att Alice inte alls var död, att jag fått för mycket lustgas. Jag började storgråta och det var på riktigt det värsta och läskigaste jag varit med om. Det var så verkligt och paniken som fyllde min kropp… Det vill jag aldrig mer uppleva. De skruvade ner lustgasen igen och den fungerade lika bra som innan. Men på Gotland och Stockholmsveckan hamnade jag inte mer… Stefan har berättat att jag hoppade över två andetag och låg helt stilla när det här hände, innan jag började skrika. Men han får berätta mer om det när hans förlossningsberättelse kommer. Han håller på och skriver en sammanfattning om hur han upplevde förlossningen.

Här har jag fått eda, så underbart! Sammandragningarna var fortfarande där, men mer tryckande än starka och smärtsamma. 

Strax innan 17:00 satte de epidural, det kändes absolut ingenting. Jag var lite rädd för det innan, men jag kände på riktigt ingenting. Jag var alldeles för fokuserad på att andas mig igenom sammandragningarna och ligga helt still. Efter epiduralen börjat värka kunde jag slappna av för första gången på hela dagen. Jag försökte få i mig lite smörgås och jag och Stefan kunde prata med varandra. Jag hade benen uppkastade på en sackosäck och kände att livet var allmänt underbart. Barnmorskan ville att jag skulle byta ställning, jag hade legat på vänster sida och på rygg i väldigt många timmar. När jag hoppade ner från sängen märkte jag att mitt högra ben inte bar mig, så jag föll ihop som en sköldpadda på golvet. Stefan fick återigen hämta personal som fick hjälpa mig upp på en pilatesboll. Där satt jag och gungade i någon timme innan jag fick hjälp upp i sängen igen. Eftersom epiduralen gjort mig ”förlamad” i höger ben kunde jag inte kissa, så de satte kateter på mig två gånger.

När klockan var 18:00 hade jag öppnat mig 9 cm och jag tänkte att ”Wow, om någon timme har vi förmodligen vår lilla bebis här”. Men så blev det ju inte… Det skulle ta betydligt längre än en timme innan jag fick upp Alice på bröstet…

Fortsättning följer!