Angelica Lagergren

Okej, nu tar vi det från början. Det blev ju lite tyst här i bloggen idag. Jag hade åkt med min mamma in till stan, hon skulle på ett viktigt möte och vi sa hej då i Gamla stan där jag gick in på ett café för att äta lunch. Ensam. Ensam för första gången på flera, flera dagar. Vi skulle mötas upp efter en timme och avsluta dagen med en middag på East. Men… som ni vet kom det lite emellan.

Jag hade precis fått in min sallad, tog en bild på den och skulle uppdatera bloggen. Men då började jag plötsligt hosta och samtidigt som jag gjorde det, rann det någonting längst med mina ben. Jag fick en chock! Jag ska tillägga att jag hade trosskydd på mig och jag kände ju direkt att ”Det här är inte kiss…Vad faaaasiken är det som rinner?”. Jag fick ta en servett och hålla emot i smyg (hela fiket var fullt av folk!). Jag blev helt skakig och letade upp toaletten där det var 10 personer före i kön. Här borde jag såklart sagt ”Uuuuursäkta! Jag är megagravid kan jag få gå före?”. Men jag stod snällt och väntade samtidigt som jag ringde Stefan som var hur lugn som helst.

Efter toalettbesöket lämnade jag fiket och ringde direkt till förlossningen. Helt speedad var jag. Snacka om att inte kunna behålla lugnet… Barnmorskan som jag pratade med fick liksom säga ”ta det lugnt”. Haha, så nervös! Jag skulle vänta en timme och om det fortfarande droppade/rann då skulle jag ringa igen. Jag vankade bort till t-banan och åkte till Slussen där jag mötte upp min mamma. Och det droppade fortfarande efter en timme så förlossningen ville att jag skulle komma in på en kontroll.

Två pirriga personer utanför förlossningen. Så overkligt att vara där även om det kanske bara var för en kontroll. Hur som helst, de var supertrevliga när vi kom in och jag kopplades upp på en CTG nästan direkt. Alice hjärtljud lät kanon och jag fick ligga och bli övervakad i 40 minuter. Under den tiden mättes också sammandragningar/värkar upp och barnmorskan kunde se en liten aktivitet på den fronten. Men jag hade inte det minsta ont.

Det var mysigt att höra Alice hjärtljud under så lång tid. Rogivande liksom. Men efter det här dröjde det lååång tid innan vi fick göra nästa undersökning. Eftersom det fortsatte droppa när jag var inne på förlossningen ville de göra en vaginal undersökning, för att se att allt såg bra ut och om det var fostervatten.

Jag var glad och peppad på livet i alla fall. Barnmorskan sa ”Om det är fostervatten och förlossningen inte satt igång om två dygn kommer du få komma tillbaka för igångsättning”. Yes, tänkte jag då! Hoppas, hoppas att det är fostervatten. Efter nästan två timmars väntan fick vi träffa en läkare som gjorde en gynundersökning där hon kunde konstatera att det inte var fostervatten som läckte, utan tydligen vattenlika flytningar. Det är tydligen väldigt vanligt i slutet av graviditeten. Jag vet ju att man kan ha det, men alltså, så mycket att det rinner?! Nej. Det låter helt orimligt. Och äckligt. Läkaren konstaterade att Alice har fixerat sig och sa att det var bra att jag kom in på en kontroll. Det kändes ju skönt. Jag tycker lätt att man känner sig som en belastning typ, speciellt när det inte var något allvarligt. Men om det hade varit fostervatten så hade det ju varit viktigt att hålla koll på det.

Nu är vi hur som helst hemma igen och jag är helt slut. Vi hann med en middag på East i alla fall. Mamma satt utanför förlossningen och väntade på mig och Stefan när vi var inne, så när vi var klara åkte vi en snabbis in till stan. Världens bästa mamma! Nu ska jag lägga mig i soffan och äta glass. Och tacka gud för att allt såg bra ut med lilla skruttan i magen. Och nu vill jag inte vara ensam en sekund till innan Alice är här.

/Angelica