Angelica Lagergren

Oavsett vad som händer, om Alice föds i helgen eller två veckor efter BF börjar den här resan verkligen närma sig sitt slut. Det känns som att jag har varit gravid för evigt. Nu på morgonen har jag legat och tittat på gamla bilder i mobilen. På bilder där jag visste att jag var gravid, men när det var hemligt. På bilder där magen precis började växa och puta lite lite under kläderna. Jag hittade en bild där Stefan och jag spelade musik för lilla Frö första gången, med hörlurar mot magen och vi kände en liten, svag buff. Jag började gråta när jag bläddrade igenom bilderna från när vi var på BB Stockholm för kontroll efter att jag haft en blödning i vecka 24. Det var den hittills jobbigaste dagen under hela graviditeten. Jag trodde att det var över. Att jag inte skulle få bli mamma.

I nio månader har den här lilla krabaten vuxit inne i min kropp. Tänk egentligen vad fantastiskt det är! Två människor kan skapa en ny människa och min kropp har klarat av att ge Alice allt hon behöver för att växa och bli stark nog att födas. Jag är stolt över min kropp, på riktigt stolt! Och just nu sitter alla mina känslor utanpå kroppen, vilket är väldigt påfrestande för mina nära och kära. Jag är SÅ nära gråt, jag är SÅ nära raseriutbrott, hela tiden. Tro mig, jag försöker bita ihop, men när ilskan sköljer över min kropp går den inte att stoppa. Jag säger elaka saker jag absolut inte menar… Och många säger att det blir värre med alla hormoner när amningen sätter igång. Det känns i alla fall skönt att jag är medveten om att jag inte är så lätt att leva med just nu. Men… this too shall pass.

Nu, trots värmen, ska jag dricka min andra kopp te. Jag vaknade med ont i halsen. Så idag blir det inge sol och bad för mig, jag tänker ligga inne och titta på tv, läsa och bara vara. Det är ju dessutom Stefans sista jobbdag, så himla mysigt! Jag ser fram emot sex veckors ledighet med honom. Och Alice. <3

/Angelica