Jag har tänkt lite efter att ha läst lite av era kommentarer kring mig och andra pappor här i bloggen och tänkte att jag sätter tankarna på pränt så får vi se var det leder till.
För mig har det varit självklart, enda sedan jag och Angelica för första gången började prata om att skaffa barn att jag ska vara en närvarande pappa. Jag vill vara pappaledig så mycket som det går, rent biologiskt och ekonomiskt. Jag har till exempel pratat ihop mig med min chef om att min semester i sommar ligger lite flytande, för att få ut så mycket tid som möjligt med Angelica och Alice kring födseln. Så tio pappadagar följt av fyra veckors semester i sommar, ger oss sex hela veckor tillsammans under Alice första tid. När Alice sedan är ett år, så kommer jag att vara hemma i ungefär åtta till nio månader beroende på förskoleplats och inskolning med mera. Självklart förstår jag att detta inte är möjligt för alla pappor/partners.
Men jag måste säga att jag blir på riktigt upprörd när jag läser kommentarer som att mammorna får tjata och släpa med sin partner till t.ex. RUL. Jag menar, släpp sargen och kom in i matchen. Det är 2014 och inte 1950-talet. Pappan/Partner är en lika stor del av familjen som mamman. Kan hon lämna sitt jobb i några timmar under en 40 veckor lång graviditet så kan ni banne mig också göra det. Varför skulle ni inte ha möjlighet till att göra det? Varför vill ni inte följa med på ett RUL och se ert gemensamma kommande barn? För mig har de fyra gånger vi fått se Alice på ett ultraljud varit de bästa stunderna under den här graviditeten. Det är ju på riktigt då. Det är ju då vi verkligen kan se och för en stund vara en del av det hela som våra fruar/partners upplever varje dag och sekund. Vi får se det mitt framför ögonen på oss och inte enbart en diffus rörelse utanpå en vacker gravidmage.
Jag förstår att jag sitter och beskriver de som finns på den andra extrema sidan av skalan mot där jag befinner mig. Det finns säkert blivande mammor som tycker att jag engagerar mig för mycket. Men det här är faktiskt mitt blivande barn också. Precis som det är för alla andra pappor/partners. Ni är faktiskt delaktiga i det här ni med.
Det är ingen uppoffring att vara med från början, det är fantastiskt att vara med hos barnmorskan och följa utvecklingen, höra hennes råd och prata om era funderingar. För även om ni spelar oberörda och tycker att det är kvinnans jobb att hantera graviditeten, om ni släpper den rollen för en stund och är medmänniskor så garanterar jag att ni också har funderingar och tankar kring vad som komma skall.
Var en förebild helt enkelt. Machomannen (1950-talsmannen) är inte manlig längre, den är enbart förlegad. Alla kanske inte kan, rent ekonomiskt, vara pappalediga lika mycket som mamman, men se då till att kompensera för det. Det handlar inte om ditt och mitt ansvar, det handlar om vårt ansvar. Vårt gemensamma ansvar att göra det bästa, tillsammans, för vårt barn.
/ Stefan
Hej, Jag läser gärna er trevliga blogg men tänkte bara kommentera detta inlägg då jag känner att jag vill ge en annan vinkel på det hela. Jag väntar vårt tredje barn vilken dag som helst. På många sätt så blir inte den andra/tredje graviditeten som den första. Man har liksom inte tid vare sig att ligga och vila, att ligga och klappa på magen i timmar. Och jag reagerade lite på du skrev att det sitter ensamma tjejer ute i väntrummet på MVC och att papporna inte bryr sig. För det första så är det oftast första barnet som det känns extra spännande att gå på alla besök på MVC. Vid andra och tredje barnet etc så går man jättesällan och när man dessutom har en, två barn hemma så prioriterar man kanske att mannen skyndar hem till dem istället. Så bara för att jag sitter ensam i väntrummet på MVC betyder absolut inte att fadern är frånvarande! Men både energin och tiden är inte som vid första barnet… Lycka till med allt. Hälsningar Jenny
Hej Jenny,
Tack för en bra kommentar med en viktig infallsvinkel! Utläggningen om ensamma mammor på MVC sporrades ur många kommentarer vi har fått här i bloggen om pappor som vägrar följa med på undersökningar och en blivande mamma som fick tjata sig till att hennes kille/man skulle följa med på RUL. Det är ju självklart fantastiskt om papporna åker och tar hand om barnen medan mamman är på MVC, för att göra det tvärt om blir ju ganska svårt.
/ Stefan
Något som borde vara självklart för alla. Heja dig!
Jag vet att det inte är populärt att man ska höjja pappor till skyarna bara för att de engagerar sig i sina barn och finns där under graviditeten men jag måste säga att det borde vi nog göra oftare. Tycker sådana som du föregår med ett verkligt gott exempel på hur det ska vara och det tror jag att fler karlar behöver få se!
Med mitt första barn så var jag helt ensam igenom allt och det fanns absolut ingen stöttning i någon form trots att vi var sambos. Super trist och ledsamt och deprimerande tyckte jag men det var lite så det var tydligen, det skrattades bort med att karlar förstår inte förens barnet är ute när jag beklagade mig för mina vänner och familj.
Förhållandet tog tack och lov slut tids nog och jag har träffat en ny kille och vi blev gravida (vi fick dock ett sent missfall) ,skillnaden här var STOR. Det var VI som väntade ett barn, vi var gravida. Och han sa rent ut från det att det lilla plusset på stickan visades att han ville vara med på allt och jag fick inte undanhålla något. Han satte sig och självmant läste boken Vänta barn efter inskrivningen. Han frågar dessutom hur jag mår…
Det fick mig verkligen att höja på ögonbrynen och fundera på om han var ifrån en helt annan planet. Tragiskt nog. Så Tack för att du tar upp det här för tyvärr en hel del karlar behöver rannsaka sig själv när det kommer till barn och graviditet.
Så ska det absolut vara! Bra att du tar upp det, från ett manligt perspektiv än det ”tjatiga” som man oftast hör från mamman: ”Nä nu har han inte följt med igen, vem tror han att jag är? Ska jag uppfostra barnet själv?”
Det SKA vara en självklarhet att båda engagerar sig lika mycket i sitt framtida barn. Om man nu inte gör det och tror att bara för att mamman bär barnet ska vara mer engagerad, då borde man ha tänkt en eller två gånger innan man ens PLANERAR att skaffa barn med någon.
Hej, kul att du är engagerad, men måste säga att det är lite märkligt att du är så nöjd över din stora jämställda insats när ni inte delar 50/50 på ledigheten. Det finns varken biologiska eller ekonomiska skäl som förhindrar en sådan uppdelning. Självklart delar man upp precis som man vill, men har man inte delat lika borde man inte slå sig själv i ryggen för hur man går i bräschen för de moderna 2000-talsmännen
Hej Sophie,
Vi har ett inlägg lite längre tillbaka i tiden där vi skrivit om vår diskussion om planeringen av föräldraledigheten. Min önskan är självklart att dela 50/50 men det är precis som allt annat i ett förhållande, så som i livet, en sak där man som bägge parter skall komma överens. Angelica har en väldigt stor önskan om att vara hemma det första året, och om även jag skulle vilja tvinga henne att inte vara det så känns inte det som något jag vill göra. Vi har därför, tillsammans, kommit överens om att Angelica tar första året och jag tar efterföljande period. / Stefan
heja dig!! det borde vara en självklarhet för alla pappor att vara lika delaktiga i graviditet + barn som mamman är.
Hej, Gillar er blogg jättemycket och det är kul att följa er. Jag väntar vårt tredje barn om 2 veckor och reflekterade lite bara på det du skrev. Det är inte så att vi tjejer som sitter ensamma på MVC inte har engagerade fäder hemma men det är väldigt vanligt att man kanske inte känner samma ”nyhetens behag” vid andra och tredje barnet. Visst är min man med på UL men jag känner inget behov av att han är med vid järnkoll och hjärtljud. Vi har två barn hemma som ska hämtas och skötas också. Man måste fördela tiden och energin lite. SÅ bara för att jag sitter ensam hos MVC betyder inte att maken är frånvarande eller inte bryr sig.
Heja heja!
Min man är precis likadan och jag är så glad för det, samtidigt som jag tycker det känns som en självklarhet. Vi ska ju bli föräldrar ihop, och då är det ju naturligt att vi delar på det.
Tänk vilken fantastisk möjlighet vi har i Sverige att vara lediga så länge och vara hemma med våra barn! Visst att det kanske inte är mest ekonomiskt när pappan går hemma om han tjänar mest men det är ju en ganska kort tid i livet om man ser till hur många år man jobbar.
Hur som haver, tack för en bra blogg, kul att läsa era tankar och funderingar! Vi har en spännande tid framför oss! 😀
Åh Stefan, det var ta mig tusan det bästa jag läst på länge! TACK för de orden! Ibland tycker jag det är skrämmande vilka undanflykter par drar för att mamman ska ha ensamrätt på barnen. Vi har en inkomst på 16k + 3-4k (sambo+jag) efter skatt och ändå ska vi försöka se till så att vår dotter är hemma i minst 1,5 år (förhoppningsvis t om hon är 2 år) och av dessa 7-8 månader då med pappan i familjen. Vi ser det också som självklart att vår lilla ska få en chans att knyta an till sin pappa precis som hon gjort med mig, även om det så klart inte blir precis likadant. Jag har många gånger trott att man kommit längre i det tänket idag men i samtal med andra så visar det något helt annat vilket gör en väldigt ledsen å barnens vägnar.
Mycket bra skrivet. Jag håller med dig till 100%. Min man var med vid varje tillfälle oavsett om det var rutinbesöket eller ultraljud. Jag frågade inte en enda gång utan det var helt självklart för honom att följa med. I sommar ska han vara hemma i 8 veckor för att njuta av tiden med vår dotter som nu är 3 månader.
/ Sofia
Tummen upp. Vi har samma tänk. Det är inte bara jag och barnet från start utan jag, pappan och barnet. Vi ska ha om 6 veckor och tanken är att kunna ha ledigt minst 1 månad tillsammans i början, sedan tar vi det därefter. Jag brukar ofta betona att vårt blivande barn har en pappa också, speciellt när folk ställer näsvisa frågor om hur jag som företagerska ska kunna jobba lite vid sidan av OM jag vill.
Power till mig, power till pappan och massa kärlek till barnet.
Ja! Bra skrivet!
<3
Är jag dum som har en teori att kärleken till barnets mor återspeglas i närvaron som pappa?
Min man älskar mig så kopiöst så andra reagerar på det och stundtals är både avundsjuka och svartsjuka….och han är lika dan mot vår lilla tjej i magen. Han gråter vid både oro och lycka, varit med på alla besök, ska vara hemma 1,5 månad med mig och skulle Aldrig sätta något före vårt barn, precis som han Aldrig sätter ngt före mig. Ingen egentlig evidens då detta är en single case study 😉 men på nåt sätt så ser jag mönster i detta när jag ser mig omkring på andra par…
Vad tror ni andra?
<3
Är jag dum som tror att kärleken till barnets mor återspeglas i närvaron som pappa?
Min man älskar mig så kopiöst så andra reagerar på det och stundtals är både avundsjuka och svartsjuka….och han är lika dan mot vår lilla tjej i magen. Han gråter vid både oro och lycka, varit med på alla besök, ska vara hemma 1,5 månad med mig och skulle Aldrig sätta något före vårt barn, precis som han Aldrig sätter ngt före mig. Ingen evidens då detta är en single case study 😉 men på nåt sätt så ser jag mönster i detta när jag ser mig omkring på andra par…
Vad tror ni andra?
Hej! Jag måste först å främst tacka för en otroligt rolig, bra och lättsam blogg. Jag kanske börja följa er för 2 veckor sedan å nu är det er blogg jag kollar först 🙂 Det är så roligt att det är ni båda som skriver och det är så mysigt att få följa er under erat livs största äventyr!
Sen måste jag bara säga: vilket bra inlägg! Jag håller med dig, bara för att det är kvinnan som bär barnet så behöver det inte betyda att killen kan strunta i allt. Att vara med och stötta under vägens gång tycker jag borde vara självklart för alla!
Tack än en gång för en bra blogg!
/Linda!