Om två veckor blir min bästa Ida fru. Den här helgen har varit fantastisk och även om jag är tröttare än jag någonsin varit är hela jag tankad och fylld med kärlek. Den här lilla blonda människan betyder så mycket för mig.
Jag har så oerhört svårt för avsked, jag har alltid haft det. Nu när vi sa hej då vid tågstationen rann det så många tårar ner för mina kinder. Jag kunde inte sluta gråta. Hulkade tillslut så några tjejer som stod där stirrade. Haha får skylla på att jag är gravid. Vi ses ju liksom om två veckor igen. Men avståndet mellan oss är trots allt tre timmar, så det går aldrig bara ses spontant.
Nu måste jag verkligen sova en stund. Har inte sovit så många timmar inatt och den här gravida kroppen är inte van vid så lite sömn.
/Angelica
Har Ida någon blogg?