Några gånger per år får jag för mig att jag vill bli brunett. Ha långt, svallande brunt hår. Men sen ångrar jag mig alltid. Jag har varit blond i många, många år och de gånger jag färgat håret brunt eller bara lite mörkare har jag ångrat mig. Eftersom jag varit blond så länge känns det som att Alice kommer att vara det, vilket hon absolut inte kommer att vara. Jag har väldigt mörkt hår egentligen och Stefan är inte direkt en blond person han heller… Och jag skulle gärna vilja vara lik Alice. Och samtidigt sluta slita på mitt hår och blondera det flera gånger per år…
Så… Jag funderar på att göra en liten makeover i slutet av sommaren eller i höst. På söndag ska jag ta ut allt löshår (som jag för övrigt ÄLSKAT. Det är europeiskt hår från Rapunzel) och jag ska fixa utväxten på måndag. Jag kommer fortsätta att vara blond nu i sommar, för det bleks mycket i alla fall av solen och när jag gör håret mörkare kommer det krävas flera besök hos frisören för att bibehålla den mörka färgen. När det är så blonderat och risigt som mitt hår faktiskt är så släpper färgen lätt när det färgas mörkare. Något säger mig att jag kanske inte kommer att prioritera besök hos frisören när Alice är nyfödd…
/Angelica
Om du och Stefan var blonda som små (vilket de flesta etniskt svenska småkids är) så kommer er dotter säkerligen vara det också. Så du kan nog behålla det blonda svallet!
Hej, är också gravid (v 37) och har lite liknande hår-tankar som du. Men det jag tänkt är att små svenska barn är ofta blonda som små, upp till 5-6 år. Vilket innebär att du liksom jag kan behålla det blonda ett tag till. Annars tänker jag att ombre kan vara ett alternativ när man ska gå från blond till mörk, både för att slippa utväxt och för att göra övergången lättare.
Tack för en bra blogg!