Jag har lagt upp nån liknande bild innan, men det är verkligen kul att se skillnaden på magen tycker jag. På bilden till vänster är jag i vecka 13 och vi hade precis outat att jag var gravid. Jag kastas tillbaka till hur det kändes då… Vi hade fått se lilla Frö på KUB-testet. Det var en sjuk känsla att få se sin lilla bebis för första gången. Eftersom jag testade om jag var gravid redan fyra dagar innan beräknad mens (eller beräknad icke mens kallas det ju när man vill bli gravid), hade jag vetat om att jag hade en liten person i magen i många, många veckor. När lilla Frö dök upp där på skärmen och hoppade som en vild groda slog mitt hjärta några extra slag. Tänk att jag redan då älskade den här lilla människan så mycket…
Jag tyckte att det var supersvårt att hålla det hemligt. Jag var så lycklig och ville liksom berätta det för allt och alla. Jag och Stefan bestämde att vi bara skulle berätta för de närmsta… När dagen var slut (dagen jag gjorde testat som visade plus) hade jag berättat för över 10 personer i min närhet. Alla blev såklart superglada och egentligen inte så förvånade eftersom vi länge pratat om att vi gärna ville ha barn. Då var min största rädsla att jag skulle få missfall, jag var verkligen orolig för det varje dag och hela tiden.
Bilden till höger är tagen i slutet av vecka 29. Mycket har hänt sen vecka 13 och mycket ska förmodligen hända innan Alice föds. Vi har fått veta att det är en frisk och stark tjej vi väntar, jag har blivit sjukskriven på grund av foglossning, vi har varit inne på BB på grund av en blödning, jag har mått illa och kräkts i tid och otid. Innerst inne vet jag att allt det där jobbiga kommer att vara värt det när hon kommer upp på mitt bröst första gången… Jag försöker ha det som målbild, när jag kommer att få se henne för första gången. (Helst avtorkad eftersom jag hatar kladd. Skojar! Jag fattar att hon kommer vara en kletig/smetig/kladdig klump).
Jag längtar efter att bli mamma så oerhört mycket. Längtan och kärleken till lilla skruttgrodan i magen växer för varje dag som går. Jag tycker att det är så märkligt att bandet till henne redan är så stark…
Hur gjorde ni andra när ni fick veta att ni var gravida? Väntade ni med att berätta tills ni gått över vecka 13? Vem fick veta först? Vad har varit era största rädslor under graviditeten? Jag tycker att det är så härligt att ta del av vilka ni är och läsa era tankar och funderingar.
/Angelica
Jag plussade i onsdags! Yeeey! Och är i V5.
Vi har berättat för vårat närmsta kompispar och ska berätta för våra föräldrar på morsdag!
Är livrädd för missfall men försökte tänka att de tankarna inte hjälper på nåogn sätt men kollar såklart efter blod varje gåg jag går på toa!
Jag har lus läst din blogg sen du gick ut med din graviditet men hittar inte så mkt om tiden efter du plussar tills du gjorde första ul. Jag känner ibland molvärk men annars inget mer. Många säger att de ordentliga symptomen kommer vid v7-8.
Kan du berätta hur den tiden var för dig? Och hur det var innan du fick se bebisen första gången?
Mina tankar går typ, har jag inga symptom så kanske jag fått missfall, typ!
Grattis!!! 🙂 Vad roligt! Självklart kan jag blogga om det. Inlägg kommer i helgen. Kram A.
Vi väntade till V.15 innan vi berättade för någon! Gjorde ett tidigt UL i V.10 för att bekräfta då jag varken har eller har haft symptom alls förutom en växande mage 🙂 Är nu i V.28, trevlig helg!
Vi plussade på BIM, lite svagt så väntade 2 dagar till och provade igen med ett mycket starkare plus! Samma dag fick en av våra närmsta vänner veta, och sedan så fick ännu en nära vän veta ungefär 1 vecka senare. Våra föräldrar fick veta när vi var i slutet av vecka 11, och vi har precis nu berättat för närmsta släkten (gick in i v. 23 idag).
Jag är fortfarande jätterädd för att få missfall (och kollar efter blod varje gång jag kissat),eller att något ska gå fel och bebisen inte växer som den ska eftersom jag är överviktsopererad.
Det är så roligt att få följa med i erat liv!
Kram
Hittade nyss hit via Knivlisa 🙂
Vi upptäckte att Love växte i magen tidigt, v 6 typ tror jag. Då berättade vi för våra föräldrar dagen efter 🙂 Sedan gjorde vi tidigt ul i 8+3 och då berättade jag på jobbet. Hade väntat om det inte vore för att det planerades omstrukturering bland personalen på förskolan jag arbetar på och jag visste ju att jag skulle vara hemma from hösten 😉 Så vi berättade tidigt för alla i vår närhet. I oktober kom Love och de sex månader som passerat sen dess har varit de bästa, mest omtumlande och fantastiska i mitt liv! Grattis till er lilla tjej!
Jag hatar också kladd och klet och har faktiskt bett min BM att skriva i förlossnings samman fattningen (som dom skriver i v36 typ) att jag vill ha mitt barn avtorkat innan jag får upp de på bröstet!
Första bebisen berättade vi inget förrän v.20+ då missfallsrädslan var så stor, nummer två berättades igentligen aldrig för det SYNTES så tydligt på min annars någorlunda platta mage 😀 nu ser vi fram imot nästa vecka när lilla knytet ska födas 🙂
Jag berättade för min syster i vecka 10, hon var den första i familjen. Sedan berättade vi för våra föräldrar i vecka 14 har jag för mig. Det var väldigt svårt att hålla ut så länge, men vid min första graviditet fick jag ett missfall i vecka 8 så man vågade inte ta ut något i förskott. Svårast var det ju att inte berätta för min närmaste vän. Men när jag väl gjorde det berättade hon att hon också var gravid så det blev riktigt minnesvärt! För resten av vännerna blev det kring vecka 20 🙂
Vi väntade. I första graviditeten till vecka 11, fick missfall i vecka 20. Andra graviditeten haee vi nog tänkt vänta så länge som möjligt, vilket visade sig vara bäldigt klokt sen då vi fick missfall i vecka 12. Fy fan för graviditeter.. 🙁
Jag rekommenderar starkt att ni går profylaxkurs. Vi gick via Babygruppen och det var grymt bra!
Det är andning, massage under förlossningen och mental träning bland annat. Det jobbas med målbilder och att man ska ha delmål under själva förlossningen också. Samt ett sista mål längre fram än själva mötet med bebisen.
Kursen var kanoooon och väldigt mycket fokus på partnern som ofta blir lite glömd!
Han får jättebra verktyg och hjälp med hur han ska tänka och vad han kan görs under förlossningen.
Jag tycker alla borde gå en sån kurs. Gjorde iaf oss mycket tryggare. 🙂
Lycka till, kram!
Jag testade positivt i vecka 4+5 och vart chockad över att det gick på första försöket. Fantastiskt glad och i total chock (skakade) när jag höll i testet. Jag och min sambo tänkte först att vi skulle vänta med att berätta för familj och vänner till vecka 12 när man kommer till en ”säker period” men vi berättade för familjen drygt en vecka efter testet togs. Närmaste vänner och kollegor berättade vi för i vecka 12-13 och öppet vart det på nyårsafton när vi gått in i vecka 17. tycker också att det var sjukt jobbigt att hålla något så fantastiskt hemligt, man vill ju bara skrika ut till ALLA hur lycklig man är.
Men samtidigt var jag väldigt orolig över missfall under hela tiden, ända fram till typ vecka 16 tror jag. Då kände jag bebisen första gången och efter det lättade min oro något, även fast jag sett henne göra kullerbyttor i vecka 12 på UL och fått besked om att hon mår toppen där inne. Efter RUL försvann oron helt och även efter det kände jag mycket tydligare av henne dagligen så det bidrog nog en hel del till lugnet.
Däremot har det hänt två ggr under graviditeten att hon varit extremt lugn under en dag (vilket hon inte är annars, väldigt aktiv bebis i magen) som gjort att jag fått snudd på panik. Försökt trycka på magen, röra på mig, dricka vatten mm och efter ett tag har hon vaknat till och börjat bete sig som hon brukar göra. Herregud vilken lättnad det varit då! Fy skäms lilla skrutt och skrämma sin mamma sådär… 😛
Hej! Hittade in på din blogg för bara några dagar sedan,så himla kul att läsa om någon som går igenom samma som en själv. Vi väntar också en liten flicka, men ligger lite efter er . (Beräknade 8/9) Vi hann knappt sluta på p-pillerna innan det lilla livet flyttade in, man har ju hört så många skräckhistorier om folk som försökt i år men inte lyckats, så jag var helt säker på att nåt skulle gå åt skogen. Varje dag, då menar jag varje dag googlade vi missfall. I v. 13 berättade vi för nära och kära, innan dess var det bara två av våra närmsta vänner som visste. Det finns väl inget mysigare än nu när magen börjat komma och alla missfallstankar har släppt. Självklart kan mycket än gå fel men det känns som man har mer kontakt nu när man känner henne. 🙂 Vi längtar så. Stort lycka till, till er.
Vi berättade för närmaste familjen direkt när vi plussade (vid alla graviditeter). ”Offentligt” berättade vi runt v.14 🙂
Vad härligt att du är så positiv! Jag är i samma vecka som dig men har inte tyckt att det är så kul med graviditeten. Vi har varsitt barn tidigare och jag har gått igenom en hel graviditet helt själv. Att berätta för alla är en ångestfylld situTion för mig! Ngr närmaste fick veta, vi väntade till efter kub ultra för att berätta för familjen. Nu fokuserar jag mig på min förlossningsrädsla
Vi hade försökt i 3 år innan miraklet hände och överraskade oss totalt! Vi hade precis påbörjat en ordentlig utredning och var inställda på att göra IVF så snart som möjligt. Minns att jag ändå upplyste sambon om att vi MÅSTE passa på att ligga runt ägglossningen eftersom att annars kan man inte söka hjälp om man inte gör allt man kan själv först. Det blev ett lite påtvingat mys den gången, men vi var ju tvungna att försöka trots att vi äntligen var mitt uppe i en utredning. Dessutom hade jag ALDRIG haft ägglossnning på höger sida förut och insisterade på att det kanske var den friska äggledaren. Det kunde ju va nåt fel på den vänstra som var den som alltid va aktiv, även om det kändes lite långsökt.
Småblödde i över en vecka innan mens som alltid, och var besviken men inte chockad. Hade gravidtest som skulle bli gamla inom några månader och använde rutinmässigt upp ett eller några varje månad för att kunna kasta dem med gott samvete sedan. Gjorde samma sak den här månaden samma dag som mensen var beräknad. Kissade, doppade testet, och fick en CHOCK över att det blev två streck. Gick arg runt i lägenheten övertygad om att nåt var fel på testet, att det lurades. Några timmar senare var jag kissnödig nog för att kunna ta nya test, och de visade också positivt. Vågade inte riktigt tro på det och sambon möttes av en gråtande jag när han kom hem från jobbet. Glad, chockad och full av tvivel var jag. Några dagar senare tog jag ett digitalt test och när jag läste ordet ”gravid” på displayen vågade jag äntligen tro på det.
Efter 3 uppgivna år av längtan och rädsla för att det aldrig skulle hända oss så var det svårt att inte fokusera på allt som kunde gå fel. Jag vågade aldrig tro på att turen kommit till oss på riktigt. Men efter ett tidigt UL i vecka 8 berättade vi för sambons systrar som visste om att vi påbörjat en utredning och såklart var nyfikna på hur det gick. Runt vecka 11 fick hans föräldrar veta, och vecka 13 på lilla julafton fick min familj veta. Gick alltid runt med känslan av att ”det är bra att de vet om det, om allt går åt skogen och jag faller ner i depression så kan de stötta.” Inte förrän efter RUL:et kunde jag börja tro på att det var sant och våga tänka framåt och positivt. Nu lever jag i mitt livs stora dröm och är i vecka 32. Blir chockad nästan varje dag när jag inser det fantastiska som hänt oss, att det är sant. Helt otroligt!
Hejsan kära ni!
Jag har en fråga: Angelica, är du katolik? Du behöver självfallet inte svara om du tycker att det är för personligt. För övrigt, det syns att mycket av din tidigare ångest har skingrats, nu är du verkligen inbäddad i ett mjukt, lyckligt skimmer. Den vackraste sorten!
Lycka till med allt!
Kramar
Hej!
Mitt namn är Anna och jag har precis hittat till er blogg. Jag är nybliven mamma, lille Oscar är fyra månader nu. När vi gjorde testet och fick reda på att vi var gravida så tog vi en bild och mmsade till alla som ändå skulle få reda på om det blev missfall. Närmsta familj, vänner och kollegor. Så tänkte vi och det kändes bra för oss att göra så. Kul att läsa om er graviditet, jag kommer absolut fortsätta läsa i den mån jag hinner 🙂
Kram!
Trillade preciiiis in här! Vad festligt att vi är i samma vecka, känns roligt att följa någon som är i samma skede i graviditeten. Alla så olika men ändå så igenkännande. 🙂
Att plussa var overkligt och skrämmande fast samtidigt roligt. Min bästa vän fick reda på det samma kväll eftersom det var hon som sa att jag skulle kissa på stickan. Därefter min sambo som jag mötte i dörren och meddelade att han skulle få springa en halv marathon i mitt namn 7 månader senare. Det tog en stund innan det gick upp för honom varför inte jag kunde springa. 🙂
Därefter väntade vi till vecka 13 innan vi släppte nyheten för allmänheten.
Jag trodde att jag skulle vantrivas med att vara gravid med får villigt erkänna att jag tycker att det är ganska häftigt.
Lycka till!
Hej, åh vad det känns träffande att du skriver om det här NU! Har läst er blogg sedan strax efter ert bröllop så har hängt med från ni skrev att ni väntar barn. Igår så plussade jag! Känns helt overkligt, var inte planerat men inte helt oplanerat heller men ack så välkommet. Nu har ju rädslan för missfall redan börjat, ”vågar” inte glädjas fullt ut riktigt än vilket känns tråkigt. Jag tänker att jag snart kommer berätta för min bästis som också ska få barn, och för mina föräldrar och syskon snart men sen ska jag nog försöka hålla mig till vecka 13 men tror det blir svårt, är i v. 4+2 nu så är ju så låååångt tills dess. Tänk att när jag började läsa er blogg och sedan om er graviditet hade jag(och min sambo) knappt bestämt att vi var redo. Men nu känns ju allt ni skriver ännu mer aktuellt för mig 🙂
Lycka till med resten av graviditeten!
Vi berättade i v 13 eftersom vi tidigare haft ett missfall och eftersom vi var så rädda för det. Hade det blivit ett missfall innan v 13 så hade jag velat ha det mellan mig och min sambo. Vill inte bära andras människors sorg i en sådan situation. Dock berättade jag direkt när jag plussat för min bästa vän, med henne delar jag ju allt. Nu är jag i v 16 och är jättenervös inför RUL! UL i v 13 gick bra, men nu oroar man sig för nästa hinder. Ska bli skönt att komma förbi RUL!
Jag gjorde testet fyra dagar över tiden. Min sambo satt i musikrummet och spelade under tiden för att hålla nerverna nere. Barnet var planerat och efterlängtat. Vi höll det för oss själva i fyra dagar tills mina föräldrar fick veta, hans föräldrar fick vänta några dagar till. Vid vecka 14 fick syskonen veta och inte långt efter var det helt offentligt. Under några veckors tid tittade jag alltid ner i toaletten och på pappret efter blod pga rädslan för ett eventuellt missfall. Ju längre tiden gick kunde jag börja slappna av och njuta av graviditeten. Idag är jag i vecka 32+2 och rädslorna för att något ska gå fel nu i slutspurten börjar åter växa. Vill bara stå i mållinjen nu och lyfta upp min trofe i högan sky!
Hej!
Vilken trevlig blogg du har, hittade hit idag. Jag är gravid i vecka 19 (snart halvvägs, vad hände med tiden?!) och fick veta om graviditeten i vecka 5. Det var, och är så klart, en efterlängtad bebis som ligger i magen.
Jag var livrädd för missfall! Tror jag gjorde tre ultraljud innan rutinultraljudet i vecka 18.
Berättade för de jag visste att jag skulle vända mig till om det hela inte skulle gå vägen och i vecka 13 gick vi ut med graviditeten till ”alla”.
Stort lycka till! Kram
Då vi fick plus var jag 5+3 och vi berättade åt våra föräldrar och syskon några dagar efter då vi träffade dem. Arbetskompisarna vid mitt jobb fick också veta snabbare än planerat eftersom jag blev sjukskriven för illamående flera gånger och jag tyckte det var bättre att de visste varför jag var borta så ofta. De flesta av våra kompisar fick veta runt v 13 men ett par fick veta bara några dagar efter plusset eftersom jag inte kunna hålla hemligheten då de berättade att de skulle få en bebis bara ca 1,5 månad före oss 🙂 trodde jag fick missfall i v 8 då jag plötsligt såg lite blod men så var det inte. annars har jag inte haft så många rädslor ännu men det är länge kvar ännu, är nu i v 17 🙂
Jag gjorde testet en morgon i vecka 6, samma morgon som sambon skulle resa bort över dagen. Det var faktiskt helt oplanerat, så när vi spenderade hela dagen isär så funderade vi såklart en himla massa på var sitt håll om vi var ”redo” o hela den biten. Sen när sambon kom hem så hade vi ett långt freaked out, men samtidigt mysigt, samtal o bestämde oss för att bli mamma o pappa.
I vecka 10 berättade vi för mina föräldrar o mina syskon med respektive – det passade helt enkelt så bra in i vår redan inplanerade familjemiddag! I vecka 13 berättade vi för sambons familj, då de bor långt bort o vi ville inte ta det via telefon! Efter det så berättade vi för chefen och lite vartefter för vänner o bekanta…
Jag har inte varit så orolig för missfall faktiskt, är mest nu när det närmar sig (v38) som jag börjar bli nojig o känner efter lite extra att bebis hela tiden rör på sig o inget känns fel liksom, trots att allt har varit tipptopp hela vägen. Det enda jag var nervös för i vintras var att jag skulle halka med cykeln eller när jag gick o på så sätt få missfall, det drömde jag om ett par gånger, var inte så roligt. Men tack o lov var ju vintern mild så det gick ju enkelt 🙂
Åh jag har precis hittat hit och har bläddrat tillbaka och läst inlägg från v 14 där jag befinner mig just nu. Känner igen mig i allt du skriver om rädsla, förväntningar, glädje och kärlek. Vi testade positivt i v 4+1 (tror jag…) berättade direkt för våra syskon och föräldrar. Det gick inte att hålla inne med! Väntade med de flesta andra till efter v 12 och idag v 14+5 berättade jag för min chef. Börjar bli svårt att dölja även om jag mest ser ut att ha ätit för mycket glass 🙂
Jag testade positivt i vecka 7+6(då trodde jag att jag var i vecka 7+3). Jag berättade för mina föräldrar och min syster direkt. Jag hade haft ett missfall tidigare som ingen visste om så denna gång ville jag att de skulle veta om den lille. De flesta på jobbet fick reda på det veckan efter då jag är hemskt dålig på att hålla hemligheter.
Allt gick bra som tur är och hon föddes i september förra året.