Idag skiner solen, det gjorde den exakt den här tiden för ett år sen också. Jag minns den dagen bättre än alla andra dagar. Kvällen innan hade jag, mamma och min tvillingsyster varit hos veterinären med vår hund Mimmi. Vi skulle kolla hennes värden eftersom hon var gammal och skruttig, men beskedet vi fick morgonen den 21 mars var inte vad vi hade väntat oss. De sa att vi fick välja själva, men Mimmis värden var så dåliga och hon var trots allt 13 år, så ett förslag var att låta henne somna in. Det är de svåraste beslutet jag har varit med och tagit. Helt fruktansvärt. Hennes lever var sjuk och hon hade svårt att gå.
Vi bestämde oss för att det var dags för henne att somna in. Hon hade haft en fantastiskt liv och det skulle bara vara egoistiskt att låta henne genomgå en operation för att hon kanske, kanske skulle bli lite bättre. Hon hade dessutom problem med hjärtat, så att söva henne skulle vara en stor risk.
När vi hade tagit beslutet fick vi en tid samma dag, kl 13:30. Den förmiddagen var den värsta någonsin. Mina tårar ville inte sluta rinna. Jag sjukskrev mig från jobbet, vi satte på oss varma kläder och åkte till Hålludden med Mimmi, hennes absoluta favoritställe vid havet. Hon ville inte ens gå när vi kom fram. Hon stod bara helt stilla. Då insåg jag hur sjuk hon faktiskt var. Vi fick bära henne. Jag hade henne innanför min jacka och grät hela vägen ner till vattnet. Där satt vi i en timme och solen torkade våra kinder från tårarna som aldrig ville ta slut. Klockan gick alldeles för fort. Jag ville stanna tiden där och då. Jag ville inte att hon, min älskade fina hund, skulle lämna oss. Det känns fortfarande helt overkligt när jag tänker tillbaka på den dagen.
En varm och härlig sommardag 2012. Mimmis sista sommar.
Klockan närmade sig 13 och vi var tvungna att åka till veterinären. De tunga stegen in på kliniken. Lukten av handsprit, hundmat och katthår. Det tråkiga och fula väntrummet och de andra patienterna som var där med sina djur som förmodligen inte skulle dö. Jag minns allt in i detalj. Jag klarade inte av att gå fram till kassan och berätta att vi kommit. Det fick min låtsaspappa göra. Det var hans födelsedag. Att dra sitt kort och betala över 2 000 kr för att någons hjärta ska sluta slå… Alltså. Det gick bara inte. Jag kunde inte göra det. Stegen in mot rummet där de hade tänt ljus och lagt fram en filt… Jag minns det så väl.
Mimmi hatade att vara hos veterinären och kröp nära, nära. Mamma fick hålla henne i sitt knä när de gav henne den första sprutan. Hon blev alldeles lugn och trött av den. Sen gick det fort. Vi fick lägga upp henne på britsen när veterinären gav de sista sprutorna som fick hennes hjärta att sluta slå. Ett sista litet pipande ljud lämnade Mimmi innan hon dog. Innan hon lämnade oss med en enorm sorg och saknad.
Det är som sagt det värsta beslutet jag varit med och tagit och jag är glad över att jag inte behövde bestämma det själv. För att låta en hund som är sjuk och har ont (och knappt går) fortsätta leva för sin egen skull, det är bara egoistiskt. Vi ville hennes bästa, men det är tungt och jobbigt i alla fall. 
Jag saknar henne varje dag. Bilden här ovanför är från vår sista dag tillsammans. Jag är så tacksam över de 13, nästan 14 år som jag fick tillsammans med henne. Hon gav vår familj så mycket kärlek. Hon tröstade när man var ledsen och hon var jordens lyckligaste när man kom hem från skolan/jobbet. Hon var verkligen en familjemedlem. En väldigt älskad och härlig liten filur. Som älskade leverpastej, räkor och fläskfilé. Hon hatade när det regnade och ville hellre ligga och sova än gå ut och gå. Hon skällde nästan aldrig och hon gillade inte att leka med andra hundar speciellt mycket. Hon älskade dock Jessicas katt Signe och kunde leka med henne i timmar.
Gammal och sjuk liten vovve. Den här bilden tog jag precis innan vi gick in till veterinären kl 13:30 för ett år sen. Hon hade fått äta lite cheeseburgare, hon älskade det. Annars fick hon inte äta sånt, för hon fick ont i magen då. Den där dagen spelade det ju ingen roll längre. Älskade Mimmi, du kommer för evigt att finnas i mitt hjärta!
/Angelica
Oj vad jag började gråta. Min lilla bästa hund fick somna in för 6 år sedan! (Vad sjukt det kändes att det var så länge sedan). Vi har en ny hund nu som är mitt hjärta, min bebis och min bästa vän. Men den hund vi hade innan hade vi från att jag var 3 till att jag blev 19, alltså typ hela mitt liv fram tills då. Han fanns där genom precis allt. Hundar är bra ljuvliga, men det lilla livet fick nog av egoistiska skäl leva lite för länge för sitt eget välmåendes bästa. <3
Så otroligt vackert men sorgligt inlägg, tårarna bara rann!
Tårarna rinner även längst mina kinder.. Igår (samma datum som Mimmi, fast ett år senare) lät vi vår älskade hund somna in.. Känner igen så mycket i ditt inlägg! Timmarna innan var plågsamma, att sitta och vänta på något man fruktat under flera års tid.. Trodde inte att man kunde producera så många tårar som fällts idag.. 13 år blev vår älskade familjemedlem.
Hundar är verkligen ens bästs vän och familjemedlem.. Tycker absolut att ni ska skaffa ny hund snart! Kan inte föreställa mig ett liv utan hund.. Det kommer ta ett bra tag innan jag kan tänka på våran hund utan att gråta.. Men den dagen jag kan det ska jag överväga att skaffa en ny familjemedlem..
Mina tårar rann också när jag läste det här inlägget.
Har själv djur och vill aldrig att de ska lämna mig fast jag vet att en dag om år kommer de göra det 🙁
Tårarna bara rann när jag läste detta. Har själv en hund och kan inte ens tänka på att han en dag kommer dö. Att du skriver så öppet och ärligt om din sorg får mig att förstå att det går att leva ett liv trots att en man älskar dör.
<3 <3 <3
Gah tårarna bara rinner.. Så vackert skrivet. Har också en 12årig tax (som bor hos mina föräldrar), och det bara inte går att tänka att hon ska lämna oss nån dag. Nu mår hon iofs bra, men ändå. <3 till dig, Mimmi var säkert världens lyckligaste hund, och det var fint av er att inte låta henne behöva lida.
I sommar är det tre år sedan vi tvingades ta samma beslut med familjens tax. Hon var också gammal och sjuk, och kunde inte ens gå i slutet… Det var jobbigt att se henne sådan och egentligen fanns det ju inte så mycket ”val” längre men oj som jag saknar henne. Varför gång jag är hemma hos mamma förväntar jag mig att hon ska möta mig vid dörren, eller komma och lägga sig hos mig i soffan. Kommer nog aldrig sluta känna så. De är som små familjemedlemmar, och hur jobbigt det än är att skiljas från dem så ångrar man inte beslutet att ta in dem i sitt liv en sekund. Så mycket glädje som ryms i de där fyrbeningarna. <3 till dig
Fy, nu rinner tårarna.. Har själv en liten vovve hemma som blir 12 år nu i april. Man får nog bara vara glad att man fick möjlighet att ha dom hos sig såpass länge ändå, för kärleken till dom är svår att förklara =)
Tack för en fin och mysig blogg, det är höjdpunkten på dagen när man får klicka sig in här!
Stor kram!
Men åh vilken fin kommentare! <3 tack! Ja, jag tänker tillbaka på alla år vi fick tillsammans. Det var en underbar tid! Det är synd att hundar inte blir lika gamla som oss människor. Kramar