Angelica Lagergren

Jag slutade äta p-piller för snart två år sen och i början tänkte vi inte att jag skulle bli gravid. Det var inte planen. Jag ville sluta stoppa i mig hormoner. Men vi sa inte heller att ett barn absolut inte var välkommet. Ingenting hände och en del av mig kände såklart att det var skönt, vi hade ju ett stort bröllop framför oss. En annan del kände ”men gud, jag vill bli gravid ju…”. Ju mer tiden gick, desto mer kände jag att jag verkligen ville ha en liten bebis i magen. Och vi sa det klassiska ”blir det så blir det”. Men det blev inget. Jag minns en kväll när vi haft besök av Jonas, Malin och deras dotter Ella. Då sa vi ”Nu kör vi, vi ska också ha barn!”. Men icke.

När det bara var månader kvar till bröllopet ville jag absolut inte bli gravid. Då kände jag att vi lika gärna kunde vänta. Men jag började hålla stenkoll på när jag skulle ha ägglossning, så att vi var beredda den dagen vi ville sätta igång. Bröllopet kom (bästa dagen i mitt liv! Än så länge!) och vi försökte bli gravida. Men mensen kom. Vi testade igen, det fungerade inte. Så då köpte jag ägglossningstest och tänkte att nu skulle jag minsann ta reda på exakt när jag hade ägglossning (för vem vill ligga i onödan, höhö).

När den glada gubben på stickan dök upp efter flera dagars testande blev jag lika glad som om jag fått ett plus på en sticka. Yes kroppen fungerade!

Veckorna gick och min stickande/ilande/molande ägglossningskänsla i magen försvann inte. Kunde det vara… Är det en…. Nej. Jag ville inte hoppas för mycket. Dagarna närmade sig utsatt mens-datum. Eller datumet då jag inte ville att mensen skulle komma. Och jag läste att man kunde ta ett graviditetstest fyra dagar innan beräknad mens och jag har aldrig varit någon som har gillat att vänta.

Det var lördag morgon och jag tassade upp på skakiga, nervösa ben. Jag ville så gärna se ett plus, men ville samtidigt inte bli ledsen om det inte visade sig att jag var gravid…

Mer om den här lördagsmorgonen senare idag!

/Angelica