Angelica Lagergren

Dags att sammanfatta en väldigt händelserik månad i mitt liv. Mycket hände och hela mitt liv vändes upp och ned av sorg… Men vi börjar från början…

Den 8 mars, på internationella kvinnodagen hade jag tagit semester. Dels för att jag skulle till Ida Sjöstedt och prova min bröllopsklänning, men också för att gå på Spa med lilla mamma. En underbar dag på alla sätt och vis som avslutades med champagne. Mums!

Jag, Karolina, Hannah och Carin gick på Melodifestivalens finalfest. Vi inledde kvällen hemma hos Carin, där vi åt god thaimat. Sen slutade vi på efterfesten och dansade och hade skoj. Jag tappade dock min förlovningsring den kvällen… Så morgonen efter finalen var jag inte jätteglad. Som tur var löste sig allt och efter många vändor fick jag faktiskt tillbaka min förlovningsring. Det var en gubbe som hittat den på gatan, pantat den (sagt att det var hans) och polisen beslagtog den. Sån lycka för mig! Trodde aldrig att jag skulle få se den igen.

Jag fick den stora äran att följa med min kompis Jennifer när hon skulle testa brudklänning. En himla mysig eftermiddag med massa tyll, siden och diamanter. Hon bestämde sig dock inte för någon klänning där och då, utan det hela slutade med att hon hade hela TRE klänningar på sin stora dag i augusti i år… Eller hon använde två. Så vacker var hon!

På jobbet gick det bra och vi plåtade ett riktigt snyggt omslag med Bianca Wahlgren. En supergullig tjej!

Sen hände det jobbigaste jag varit med om. Vi var tvungna att ta bort vår lilla hund Mimmi. Hon blev 13 år. Hon hade så ont i hela kroppen och var väldigt sjuk. Det är det absolut jobbigaste beslutet jag varit tvungen att ta, och jag är glad att jag hade min familj som stöttade och tog beslutet tillsammans med mig.

Det här är min första jul utan henne på 13 år. Jag och min tvillingsyster fick henne i julklapp… Och sen har hon liksom funnits med hela mitt vuxna liv. Tårar rinner ner för mina kinder när jag skriver detta. Att det fortfarande gör så ont. Att saknaden fortfarande är så stor.

Varje gång jag kommer hem till mamma, sätter nyckeln i dörren, så förväntar jag mig att höra henne hoppa ner från soffan, för att sen springa ut genom dörren men sin lilla svans viftandes. Fortfarande tittar jag ner när jag öppnar dörren. Fortfarande gör det så förbannat ont när hon inte är där. Hon fattas mig något enormt.

Jag kommer aldrig att glömma henne. Och jag kommer aldrig att glömma den 21 mars 2013, då vi bestämde oss för att hon skulle få somna in. Det var massor av snö ute, det var iskallt. Vi åkte till Hålludden, som är hennes favoritställe. Hon ville inte ens gå… Det var så smärtsamt att se. Resan därifrån till veterinären sen var fruktansvärd. Jag grät så att jag knappt kunde andas. Vi matade henne med en cheeseburgare och hon åt massor. Bilden här nedanför är den sista på oss tillsammans… Precis innan vi åkte till veterinären. Jag tänkte att jag aldrig mer skulle tvätta den där sjalen. Det slog mig just att jag gjorde det. För den packades med till Maldiverna på vår bröllopsresa…

Att vara hos veterinären var som att vara med i en film. Det kändes liksom inte på riktigt när hon berättade om de olika sprutorna som hon skulle injicera. Den sista sprutan som skulle få Mimmis hjärta att stanna helt. Jag går sönder inombords när jag får upp de bilderna framför mig. Älskade, älskade hund. Tack för allt du gav mig! Du var min bästa vän och jag är så glad över de åren vi fick uppleva tillsammans. Du var liksom en i familjen. Fina, fina tjej.