Vilken dag! I morse var jag irriterad, det kom ingen buss. Vi fick vänta i 30 minuter. Jag kom i tid till jobbet i alla fall, men 30 min senare än jag hade tänkt mig.
Jag glömde snabbt bort min irritation eftersom jag skulle hämta min vigselring hos Josefin Cummings, men det vill jag skriva ett separat inlägg om. Jag blev så rörd när jag fick se min ring. Jag trodde inte att diamanter skulle kunna framkalla såna känslor hos mig. Men jag grät. Stefan också. Hur som helst, mer om det i morgon.
Glädjen avbröts av att jag var tvungen att gå till akuten med min dumma visdomstand som bara blivit värre under helgen. Jag fick citodon och ett annat penicillin. Så nu ska jag äta dubbelt. Kul för mig mage. Vi får se hur det går…
Sen jag kom hem har jag suttit och tittat på min ring. Varit lycklig. Samtidigt som smärtan i munnen är så hemsk att det känns som att både käken, örat och halsen ska sprängas. Nu ber jag en stilla bön till Gud att jag ska må bättre i morgon. En vecka av smärta tär på psyket. Nu måste jag packa ner ringen i asken, om 48 dagar får jag ta på mig den. Och då kommer jag aldrig någonsin ta av mig den igen. Älskar dig för evigt lilla Munchkin.
/Angelica
