Vi förlovade oss den 30 juli, 2011. På en kompis bröllop. Vi tog inte uppmärksamhet från deras stora dag, vi gjorde det i smyg.
Vi hade pratat (jag hade tjatat) om förlovning hur länge som helst. Egentligen började pratet (tjatet) redan den 17 december 2010. Vi träffades i slutet på november 2010 och Stefan fyllde år den 17 december. Jag köpte en resa till Paris till honom och mig i födelsedagspresent till honom, en resa över alla hjärtans dag i februari. Stefan började nästan gråta, dels för att det var en så fin present, men också för att det var så långt fram i tiden. Då hade vi bara varit tillsammans i två veckor, men jag visste redan då att han var mannen jag ville dela resten av mitt liv med. Det första han sa när han öppnade presenten var ”Åh tack, men jag kommer inte fria i Paris. Bara så att du vet”. Jag skrattade bort det, men blev faktiskt besviken. Jag hade sett framför mig hur han skulle gå ner på knä uppe i Eiffeltornet på Alla hjärtans dag. Men icke. Han höll fast vid sitt ord. Inget frieri.
Nästa resa vi gjorde var i juli 2011, då åkte vi en vecka till Cannes. Hela resan var superromantisk och varje kväll tänkte jag ”Nu tar han fram en ring och går ner på knä”. Men det gjorde han inte. När sista kvällen började lida mot sitt slut och han fortfarande inte hade frågat smet jag in på toaletten, ringde min bästa kompis och fulgrät. Hur töntigt som helst. Men jag ville verkligen att vi skulle förlova oss…
Dagen efter vi kom hem från Cannes var det dags för Sannas och Kalles bröllop. Och här hade jag inte en tanke på förlovning, jag hade gett upp hoppet. Haha. Men när deras toastmaster sa ”Ja, nu har det gått ett år sen ni förlovade er Kalle och Sanna, ni förlovade ju er på mitt bröllop. Nu återstår att se vilka som kommer förlova sig här, idag”. Då slog mitt hjärta ett extra slag. JAG skulle fria. Varför skulle jag vänta på att Stefan gjorde det om jag nu så gärna ville gifta mig med honom?
Kvällen kom och vi satt ensamma ute och pratade om hur fint bröllopet hade varit. Sen sa jag bara rakt ut ”Vill du gifta dig med mig?”. Stefan blev chockad och sa ”Va? Friar du nu?”. Och jag svarade ”Ja”. Varpå Stefan sa ”Men det är ju jag som ska fria. Vill du gifta dig med mig?”. Och jag sa ja. Så man kan ju säga att båda friade. Fast egentligen var det jag. Vi smet iväg och ringde våra föräldrar och berättade vad vi gjort och de blev chockade (och glada) eftersom det var mitt i natten och de låg och sov.
På morgonen efter när vi satt och åt frukost gick Stefan ner på knä och frågade om jag ville dela resten av mitt liv med honom. Så det blev två frierier. De två bästa dagarna i mitt liv. Jag ska bli hans fru. Han ska bli min man. Det är helt fantastiskt.
/Angelica
Här är på dagen på Sannas och Kalles bröllop. Här är vi inte förlovade. Än.
Det tog lång tid innan jag hittade den ringen jag ville ha. Lika svårt känns det nu att hitta en perfekt vigselring. Men skam den som ger sig.
Här dansar vi till höger. Nyförlovade och sjukt lyckliga. Klyschigt, men sant. Jag har faktiskt aldrig varit så glad som den kvällen.
Även om du var så lycklig då, var din pojkvän det då? Fult att tvinga fram det. Avskyr såna människor som tjatar sig till det. Då kommer det inte utav kärlek.
Angelica tvingade ingen. Jag visste redan tidigt att vi skulle gifta oss men ville att förlovning och bröllop skulle ske inom ett år. Jag hade tänkt att jag skulle fria i en helikopter över NewYork i maj i år, en resa som var planerad långt innan den bokades. Jag är otroligt glad att Angelica friad när hon gjorde det och känner mig inte det minsta tvingad till någonting. /Stefan
Åh vad mysigt. Det var verkligen superromantiskt!