Helt plötsligt är jag helt ansvarig för en annan människa. Den där omvälvande känslan av att någon är så totalt beroende av mig. Ja och så en massa hormoner och lite sömnbrist på det då.
Det totala ansvaret
Kommentarer
Lämna ett svar
Läs mer om hur vi behandlar personuppgifter i vår integritetspolicy.
Ja kära nån, nu väckte du minnen till liv!
Haha! 🙂
Så grymt bra! Känner igen mig totalt! När nr 3 kom var de fortfarande lika dant!
Tack 🙂
Med en två månader bebis är detta på pricken mig. Hihi
Haha du är inte ensam 🙂
Ha ha ja så sant så 🙂
🙂
Psykologisk terror i vardagen!
Oh yeah… 🙂
Klockrent!!! Igenkänningsfaktorn är enorm.
TACK! <3
Lena detta är din andra tomma kommentar, blir det nåt fel kanske?
Haha igenkänningsfaktor 100!
Ah det är så skönt att inte vara ensam i paniken! 🙂
Jag gillar att bebisen är hur cool som helst och mamman hysterisk. Hög igenkänningsfaktor. 🙂
Haha ja, jag vet inte hur ofta jag hör ”i syne” FORTFARANDE! Typ varannan dusch: ”oj nu vaknade nån!” Haha 😉
Så roligt!!! Tänk att skratta så gott en vanlig tisdag morgon!
TACK! <3
Precis så är det, tack för att du gör så man ser det från den ljusa sidan
Å tack för fin kommentar! Ja såhär i backspegeln är det ganska mycket av den första paniken som jag fnissar åt. Men då var det stor stress och äkta rädsla! Phu! Skönt att jag blivit ett milligram coolare nu i alla fall 😉
Haha det där kommer jag väl ihåg
Hehe ja bra att lägga på minnet 😉
Tack för att du illustrerar livet! ☺
Å tack snälla för fin kommentar! 🙂
Haha, underbart!!! 😀
🙂 Tack!!