Emma aka ”På smällen” skrev ett inlägg efter att hon hört från en granne att det inte var ok att lämna bort barn under tre år, inte ens en natt. Jag får alltid panik av sådana här grejer eftersom jag oftast lever med min egna talesätt ”skulle det vara livsfarligt så skulle jag ha hört om det”, så ofta jag kan. Detta för att inte få panik för allting hela tiden. Hur som helst så var det inte så. Jag har hört något om att ok antal nätter att vara borta = antal år barnen är. Alltså en tvååring, två nätter osv.
Men jag tror mycket det beror på vilka personer barnen känner sig trygg med. Våra barn känns trygga med ganska många av dem som finns omkring dem tycker jag. Det största problemet är nog mamman. Ja alltså jag. Jag försöker se varje tillfälle de sover borta utan någon av oss föräldrar att det är träning för mig. JAG måste träna på att de sover borta.
Till mitt försvar så är det så att vi inte haft så många ”barnvaktsalternativ” nära oss geografiskt (men snart! whoop whoop!), och vi har liksom inte kunna vänja oss vid att ha barnen borta. Vi har anpassat vår vardag efter det och tillfällen då det säkert hade fungerat och varit bra har vi inte ens tänkt på det.
Precis just nu har jag lite mjukträning. Jag är ifrån Märta det längsta någonsin, 5 nätter. Jag hade lätt panik innan men det känns ok. Bara jag inte tänker efter för mycket. Hon är dessutom med sin pappa (och farmor och farfar) och jag får en chans att hänga med Majsan bara hon och jag. Det är värdefullt det med. Vi har ju tänkt försöka göra så oftare framöver, att man har ”egentid” med ett av barnen då och då. Tror det är bra, framför allt som att de kommit så tätt. Skrev om detta i mina milslånga inlägg om att få barn tätt.
Okej det jag egentligen skulle komma fram till var att i Facebooklänken till Emmas inlägg fanns en massa kommentarer. Jag brukar kisa lite när jag läser sådana kommentarer för jag gillar inte tonen i en del av dem och blir så lätt provocerad. Men det hjälpte inte att kisa. En person skrev nämligen att hon aldrig skulle ”förlora tid med sin dotter för att få sovmorgon eller ligga själv på soffan en kväll”, vidare skrev hon att om man ville ha egentid skulle man inte skaffat barn och att en familj är HELA tiden och inte bara när det passar en.
Jag försökte blunda men det gick inte. Ville skriva ett långt brev till personen men sansade mig och frågade bara: ”Slutar man vara familj för att man själv eller barnen sover borta?”
Jag tror inte jag fått svar än.
Här är jag när jag har barnvakt:
Här är också jag när jag har barnvakt:
Hur tänker ni när det kommer till att lämna bort barnen över natt?
Jag tog sådana här kommentarer väldigt hårt i början av mitt föräldraskap, kunde absolut inte med att lämna bort sonen ens en timme för jag var livrädd att jag skulle ses på som en kass mamma. Första månaderna hade jag visserligen sjukt svårt att släppa honom ur sikte ens för toalettbesök men det släppte efter tre-fyra månader och då var det bara rädslan för var ANDRA skulle tycka som stoppade mig från att ta emot hjälp.
Nu är han strax fjorton månader och jag har släppt de där tankarna för ett tag sedan, sovit borta har han aldrig gjort men kommer mest troligt göra inom snar framtid då jag snart har ett par dagar på BB att se fram emot. 15 månader kommer han vara ungefär när lillebror anländer och tanken är att vi ska öva en natt innan det också, så att vi finns i närheten om det skulle skita sig.
Dock älskar han sin mormor högt, han ler så stort när han ser henne att det är ett under att inte huvudet trillar av, så jag tror verkligen inte att det är några problem. Hon hade honom senast i lördags kväll, cirka sju timmar, och det gick som vanligt kanon. Och inte nog med det, han sov galet bra sedan på natten och vaknade som en riktig solstråle, han som vanligtvis är morgonsur. Nästan så man börjar undra om han gillar mormor mer än oss päron, haha.
Nä, säger som de flesta andra. Så länge barnen är med någon de känner och är trygga med så tuta och kör. Är ju underbart om de växer upp med fina relationer till sina mor-och farföräldrar, och andra vuxna också för den delen, det har jag saknat under min egen uppväxt nämligen.
Självklart kan en lämna bort sina barn över natt! Så länge det är hos personer barnet är tryggt hos och sker under ordnade former såklart:) Jag blir tokig över sådana kommentarer att det inte skulle vara okej. Sömnbristen har gjort sjuka saker med mig och jag skulle helt klart mått bättre av att lämnat bort mina barn mer än vad jag gjorde. Nu är de 4 och 2 år och sova borta är typ det största äventyret de kan få vara med om. Nu händer det inte mer än ca 2 nätter per år, mest för att tänker att det är jobbigt för stackars mormor;) Men blir de bara lite större tänker jag att det ska ske oftare, barnen har kul, mamma och pappa har kul och får välbehövlig tid för förhållandet, win win;)
Kommentarerna här ger mig hopp om livet!!!
Jag hatar verkligen när folk skriver att om man inte älskar att vara förälder och vill umgås med sina barn varenda sekund och älskar att få hålla hinken när de spyr och tycker det är härligt med tretimmarsnattningar varje kväll och lägger hela sitt vuxna liv åt sidan för sina barns skull, så borde man inte ha skaffat barn. Jag älskar mina barn, däremot tycker jag att det är jobbigt, svårt och frustrerande att vara förälder och jobbar väldigt aktivt med det, med hjälp av psykolog. Varenda gång jag läser sådana kommentarer mår jag skit, känner mig sjukt misslyckad och blir riktigt ledsen.
Dessutom tror jag min man blir väldigt ledsen att höra att han, efter en veckolång jobbresa, nu inte längre är en del av vår familj eftersom han sovit borta…
Jag har inga barn så jag kan inte uttala mig om det. Jag har däremot varit barn, och för mig och min syster var det iaf så att vi tyckte det var kul att sova hos t.ex. farmor. Det jag däremot minns är att jag hade dåligt samvete för att mina föräldrar var ensamma hemma (stackars dem liksom! :P) Så lite tydlighet om att det faktiskt är okej att ”välja bort” sina föräldrar hade ju varit bra.
Här verkar ju de flesta ha en sund syn på sig själva och sina barn! Håller med fler utav er! för mig har huvudsaken varit att barnen är trygga hos den de sover över hos. Och det har alltid varit svårare för mig än för dem. När dottern var 3 och sonen 6 bodde de en vecka hos mormor och morfar på landet…..jag led! ringde varje kväll…men fick bara tala med min mamma oftast, barnen hade inte tid med sin mamma. Det lekte/ritade/fiskade/klippte gräset med sin morfar, vem vill parat med mamma då? När vi sedan åker dit för att hämta dem utbrister 3-åringen….NEEEEJJJJJ jag vill inte åka hem…… 6-åringen ville bara hem av en orsak, mormor har inget TV-spel…. JAHA det var så mycket man var värd? Men gud va skönt! Sen känner de ju sig som hemma där hos mormor och det är viktigt och känns bra. Så länge barnen är trygga tror jag inte antalet dagar/nätter spelar någon roll. Dock tror jag att det rent utav kan vara skadligt för barn att aldrig vara ifrån sina föräldrar, de måste ju oxå få en chans att växa som personer. (Kan ju bli tufft om 10-åringen ska åka på fotbollsläger och aldrig varit ifrån mamma) Och jag tror stenhårt på att dela upp barnen mellan sig ibland (om man har flera). Vill tacka för VÄRLDENS BÄSTA BLOGG!!!!!!!! Kram!
Jag tycker man ska göra det som känns rätt för sig själv och barnen. Sonen som är 1.5 år nu har sovit hos sin farmor och farfar några gånger, dels pga att jag och pappan roade oss och nån gång bara för att de tycker det är roligt! De träffas nästan varje dag annars också så han känner sig helt trygg med dem 🙂 Jag tycker det är så skönt att emellanåt få sova en hel natt och att få umgås som bara vuxna 🙂
Jag tycker ”riktlinjen” med antal dagar lika med antal år har passat oss rätt bra. Jag ser det som en superlyx för barnen att få möjlighet att bli bortskämda hos sina far och morföräldrar ibland. Eftersom vi startat med någon enstaka natt rätt tidigt så innebär det nu när de är 12 och 7 att de är en vecka hos mormor/morfar och en vecka farmor/farfar på sommarlovet. Det innebär i sin tur att de får vara länge lediga på sommaren utan att vi vuxna behöver dela helt på vår semester. Kan tillägga att barnen älskar sina far och morföräldrar och har knappt tid att prata med oss i telefon ens, kanske tack vare att de får mycket tid ihop?
Jag tycker det är viktigt för oss vuxna att få tid bara vi tillsammans att vara ett par och inte bara föräldrar. De tillfällen vi har själva (inte jättemånga men kanske en helg per år eller något mer) gör att vi hittar tillbaka till varann. Men sen tycker jag också att viktigast är att alla gör som det passar dom bäst!
Tack för en superblogg!
Å jag kan inte förstå dem som aldrig lämnat bort sina barn haha … Hade typ gått under om jag aldrig fick sitta ner och glo in i en vägg några timmar ifred!!!
Och jo, jag älskar min son mest av allt och jag älskar att vara mamma men att aldrig få vara bara JAG, eller aldrig få vara jag och min man på tu man hand !!! Gör oss bara till bättre föräldrar. Alltså nu snackar vi en natt då och då och bara hos sin mormor som han älskar.
Alltså det här är så klockrent! Jag älskar att vara själv samtidigt som det ger mig den nattsvartaste ångest. Jag tror på att köra på det som känns bra. Har man dessutom barnvakter, f .. ing awsome. Inget barn tar skada av att mamma är borta ett par dar, inget barn tar heller skada av det motsatta.
Vilket grymt talesätt, det ska jag börja använda!! 🙂 Jag tycker också att det är tråkig ton på facebook -kommentarerna. Det som jag störde mig på i den där kommentaren var ”om man ville ha egentid skulle man inte skaffat barn” för jag hade aldrig nånsin behövt eller velat ha egentid innan jag fick barn. Jag tror knappt jag visste vad egentid innebar. Egentid kunde man ju få precis när man ville. Och jag blir irriterad för vadå, om man någonsin i sitt liv som mamma skulle vilja vara en stund själv så borde man inte skaffat barn???!! MEN om jag ska analysera kommentaren vidare så håller jag med om att ”en familj är HELA tiden och inte bara när det passar en”. Jag tycker det är superbra om man har villiga släktingar som gärna tar ut barnen på äventyr eller låter dom sova över., men man kan aldrig kräva den hjälpen. Jag känner familjer som sätter krav på sina släktingar att dom ska passa barnen fastän släktingarna egentligen inte vill eller kan. Det tycker jag inte är rätt mot barnen, så jag tycker att man ska vara medveten om att när man skaffar barn så är man en familj hela tiden och inte bara när det passar en. Barnen är ju en del av familjen och när man lämnar bort dom så tycker jag att det ska vara på deras villkor. Jag får inte ett dugg dåligt samvete när jag lämnar Lucas till min mamma för hon ägnar sig 100% till honom. För Lucas är det ingen nitlott att hälsa på mormor tvärtom så har han hur skoj som helst när han är där, så det är en vin-vin-situation 🙂
Vi har haft vår son (1,5 år) ”borta” en natt och då löste vi det med att farmor sov över hos oss istället och vi tog in på hotell. Sonen fick vara hemma med sin stora favorit där han känner sig hemma. Jag skulle inte tveka på att lämna honom med farmor fler gånger
Vi hade barnvakt till vår dotter första gången när hon var 5 månader, visserligen lämnade henne sent och hämtade tidigt nästa dag för att JAG saknade henne så. Sedan dess har jag känt mig väldigt trygg med att lämna henne hos mormor och morfar, vet att dem gör allt för henne och att jag får vila ut gör mig till en bättre mamma. Men visst har hon varit lite avvaktande när jag hämtat henne, lixom som att hon undrar vem jag är men hon tinart efter nån minut.
Men samtidigt kommer de där dåliga samvetet om att det kanske skadar henne..
Min dotter är 10 månader nu, och har ännu inte blivit så mammig, visst är det mig hon kommer till när hon blir ledsen men ofta går det lika bra med en trygg famn. Det har givetvis gjort det hela mycket lättare, och så länge hon sover hyfsat bra och är så ”lätt” kommer jag passa på att ta hjälp lite då och då.
Så tråkigt att någon annan ska få en att ha så dåligt samvete för något, tycker alla som har möjlighet ska ta chansen och ha barnvakt, men det krävdes ett par gånger innan jag kunde slappna av, vilket jag tror ger bra övning för alla, mamman, barnet och barnvakten 😉 nu kan jag lita på att hon sover bra hos mormor, och jag kan lita på att dem kan hennes rutiner iom att vi träffas så ofta vilket ger mig avkoppling och tid för lite återhämtning.
Jag tror man som mamma känner om barnet är redo att sova borta eller inte, ingen annan ska få tala om ifall mitt val är bra eller dåligt!
Min son var 13 månader när jag skulle åka bort två veckor med jobbet – utomlands! Jag hade ångest och trodde aldrig att det skulle gå. Sonen skulle för första gången vara utan både mig och amning – jättelänge! (Nåja 15 dagar). Hur det gick? Han mådde som en prins hemma med sin pappa och mormor. Han verkade knappt sakna mig, men JAG saknade honom massor. Det var väldigt nyttigt för mig att inse att jag inte är den enda som klarar av att mata, natta osv. Och jag själv mådde också rätt så bra av att få sova ostört, äta ostört, umgås med arbetskamraterna, ta ett glas vin till maten på helgen mm. Men det bästa var förstås att komma hem igen. Jag kommer dock inte vara rädd för att åka bort en kortare sväng igen.
Oh! hade äääälskat om vi någon gång fick lämna bort våra kids. Det kan vi typ aldrig. Svältfödd. Men, alla har så olika situationer och det är onödigt att börja jämföra sig. Det om något tar energi. VI försöker finna oss i det och tänker kompensera big time när kidsen är självständiga (särskilt när vi har tre tonåringar i huset ”Heeej då ungar, nu drar vi till USA i 4 veckor – INGA FESTER, okej?!” Puss!
Hm… det betyder alltså att jag helt legitimt kan säga åt min utflyttade 21 åring att ; nehej du max 21 dagar får du vara borta!
Eller skämt å sido. Barnen är inte bortlämnade när de är med sin andra förälder – så det så … Egentid har alla rätt till och om det inte är för egoistiska perspektiv ( tex två dagar i veckan varenda helg ) så köper jag att alla har olika behov. Barnbehovtid då? När jag vill ha barnen men de inte vill vara med mig , är det ok?
Kram
Det krävs en by för att uppfostra ett barn. – Afrikanskt ordspråk
Ju fler vuxna som våra barn trivs och är trygga med desto bättre. Om de stackarna ska vara helt utelämnade till sina föräldrar får de ett instängt och torftigt liv. När och hur länge man låter sina små avkommor sova borta måste ju så klart hänga ihop med ongen och en själv.
Vår son sov borta en + en natt hos sin morbor när han var ca 10 och sen 11 månader, det var för övrigt där och då han började gå alldeles själv! Mäktigt att hans älskade morbror fick vara med om det. Vi har barnvakt när vi behöver och det är antingen nära släkt eller närmaste grannen som han känner sen han var nykläckt.
Var familj får hitta sitt sätt att vara. Var familj har olika många som står dem nära och man får lösa det utifrån ens egna känslor och behov. Jag har inga problem att njuta av en sovmorgon när jag får chansen eftersom jag vet att den här utvilade mamma som fått göra något litet roligt är en mycket bättre mamma. Det är väldigt sällan maken och jag har chansen att göra något bara han och jag men vår överenskommelse är att varje semester ska vi sova en natt ensamna, helst borta på hotell så vardagsmåstena inte slår en i ansiktet.
Dessutom tror jag fullt och fast att med många sköna, trygga vuxna omkring sig blir min son en mer komplett människa. Där han får uppleva och se hur olika människor lever sina liv och därför kan han se alternativ till hur vi gör. Än så länge är han knappt två år men han är ju redan sin egen lilla person som måste få uppleva och utvecklas alldeles i sig själv. Jag finns där och stöttar, hans pappa finns där och stöttar, våra grannar, morbror, morbrors sambo, moster, faster, farmor, farfar o farmor i norr, mormor o morfar, stora vuxna kusiner, kusiner, nära vänner, alla finns där som en del i hans utveckling och upptäckt av världen. Vem är jag att förneka honom det?
Man är familj hela tiden, även om någon sover borta!! Finns det personer i barnens närhet som de känner sig trygga med förstår jag inte varför det skulle vara ett problem att lämna bort barnen över natt/nätter. Vår treåring älskar att sova över, hon frågar ofta när hon får sova hos mormor/farmor/mostrar osv. Skulle jag då svara henne att nej det får du inte för då är vi ingen familj längre!?
Det är väldigt individuellt när barn känner sig redo för att sova borta men dem allra flesta normalt fungerande välvilliga föräldrar känner nog sina barns gränser!
Jag fick min första son medans jag fortfarande bodde hemma hos min mamma så hon har alltid varit en stor del av hans liv, och när han var ett år flyttade jag ihop med min sambo och sen dess har han tillbringat ca varannan helg hos henne och hon har även haft honom hos sig när dagis varit stängt på sommaren/när vi jobbat och hon haft semester. De är otroligt tajta och jag vet att han stormtrivs hos mormor så jag passar på att njuta av sovmorgon när han varit där. Lillebror som precis fyllt ett har också hunnit spendera några helger hos mormor när jag och sambon jobbat eller behövt en paus från småbarnslivet. Toppen tycker jag sålänge alla trivs med det! 🙂
Jag är definitivt den första bilden och aldrig den andra! För några veckor sedan var mannen i Turkiet i 8 dagar med barnen och jag bara njöt. Visst längtar man emellanåt, men absolut inte så jag blev ledsen!
Sen har vi aldrig haft barnvakt, men det beror bara på att 3 åringen har haft så svårt om nätterna och jag vill inte utsätta någon annan för det… För min del låter det underbart!
Min son är lite över 4 månader och har sovit borta 3 nätter, hos mormor och morfar samt farmor och farfar. Alla gångerna för att vi skulle få sova ut, och vara med kompisar. Han älskar dem och de älskar honom och han trivs och känner sig trygg. Och sovmorgon är fantastiskt!
Något av mina barn sover borta (hos mormor) väldigt sällan, och i så fall om det verkligen behövs pga våra jobb, så ingen av oss njuter direkt när vi är barnfria… sen vill stora flickan sova hos mormor ofta, mitt i veckan och får det ibland. Men har nog aldrig haft barnvakt med övernattning pga nöje för våra del… kan inte varje enskild familj få bestämma om sig själva? Måste man packas på massa ”skitmoral” om vad man ska och inte ska göra?
Älskar din blogg btw! 🙂
Jag läste också det inlägget och kommentarerna. Vill bara säga tack för ditt inlägg i debatten! Man slutar inte existera själv bara för att man har barn. De kommer växa upp och skaffa en egen familj och då har man tappat bort sig själv. Man är inte bara mamma eller pappa. Tack!!
Du MÅSTE byta bloggportal! Jag blir faen galen! Min telefon på riktigt hänger sig om jag går in på din blogg!
Instämmer- kommer inte in på bloggen med mobilen.
Sonen är åtta månader och har sovit över hos farmor och farfar två nätter (en natt vid två olika tillfällen). Första gången var på juldagen då prinsen var ca 3 1/2 mån och var bestämt sedan innan han föddes. Juldagen är hemvändardag i stan vilket innebär att många vänner träffas ute då. Jag var inte så sugen på att lämna honom då, men det gick inte riktigt att backa och sovmorgon lät ju ändå lockande. Vi gick ut, tog varsin öl, tittade på varandra och till slut vågade sambon säga det vi båda tänkte…’Ska vi gå hem?’ En kvart senare låg vi under täcket och somnade till en film på plattan och sov utan att bli väckta (!!!OMG the feeling). På morgonen var det väldigt tomt utan prinsen i sitt babynest så vi hämtade hem honom ganska tidigt. Sonen hade såklart haft det underbart och sovit bättre än han brukar hemma (typiskt). Viktigast är ändå att han var med familj som han är trygg med och träffat flera gånger i veckan sedan han föddes (både fastrar och farbröder fanns också i huset) och han har passats korta stunder av dem många gånger innan (storhandla utan bebis är ju ett underbart tillfälle för barnvakter att bli uppskattade). Hade jag inte varit trygg med att min son skulle ha det bra och känna sig trygg hade jag aldrig lämnat honom vilka löften jag än gett som gravid. Just nu har han en period när han vaknar kl fem!!!VARJE MORGON!!!! så barnvakterna är mindre sugna på övernattningspass…
Det här med 2 år, 2 nätter osv kanske man kan se som en riktlinje typ? Jag tror ju inte att barnet blir traumatiserad efter 3 nätter liksom 🙂 Jag tror att man får lyssna inåt lite, ha ett sundt förnuft, så blir det väl bäst för alla inblandade. Dessutom låter man ju bara personer som man litar på till 100% och som känner barnet väl, ta hand om ens guldklimp. Kanske kan det tom vara så att barnet också kan uppskatta att få rås om av farfar/ moster/vem det nu är, ett tag?
Det finns alltid något att döma andra för. Rasmus (14 mån) har sovit borta en natt tre gånger (sambons födelsedag, kompisars bröllop och vår årsdag) vi har då lämnat på kvällen och hämtat på morgonen så vi har egentligen inte missat så många vakna timmar med honom. Dock så har han varit hos mina föräldrar varje gång och vi brukar vara där och hälsa på flera gånger i veckan så han känner sig trygg där. Jag skulle aldrig klara att vara borta längre än så från honom men en natt vid speciella tillfällen känns okej för oss föräldrar och det har alltid gått utan problem för dem att ha honom över natten så jag tror inte att han har något emot det.
Jag har inga problem att lämna bort 4åringen, men väntar ett tag till med 7mån. Önskar jag kunde lämna oftare då jag tyvärr känner att jag egentligen inte orkar psykiskt att ha barn. Ingen var planerad och visste helt klart inte vad det skulle innebära.
Både jag och min man har jättesvårt att släppa barnen ifrån oss. Det var mycket tjat om att få vara barnvakt när äldsta grynet var bebis och ju mer det tjatades det mindre ville vi lämna honom ifrån oss.
Numer har vi barnvakt regelbundet. Far och morföräldrar hämtar ofta på förskolan och spenderar kvalitetstid med de små. Uppskattat även av oss som kan passa på att jobba ikapp efter vab eller gå till frissan efter jobbet. Men att lämna ifrån oss barnen över en natt? Nej! Barnen är säkert redo, men vi är det inte. Det tar liksom emot i hjärtat trots att hjärnan säger ”sovmorgon – woho!”