Kanske det trrrråkigaste ordspråket jag vet. Jag menar, tänk på allt underbart bluddrande, diskuterande, mumlande, viskande, babblande, pratade, samtalande. Nä ingen tystnad tack!
Men ibland, ytterst ytterst sällan, så kan det faktiskt vara bra att vara tyst. Oftast inser jag det lite för sent. Men denna gång tänkte jag till först. Om jag hade bubblat på som vanligt så hade det nog blivit såhär, misstänker jag…
Åh. Jag hittade just din blogg och har läst den från början till slut nu! Sååå härlig och befriande och ”precis så”-känsla rakt igenom. Tack!
Tack till dig! Det värmer att få så fina kommentarer!!!