I helgen utspelade sig följande:
Lördag morgon kl. 09.15. Barnen springer runt i cirklar och jag försöker prata med min syster i telefon.
Märta:
– Mamma, jag vill gå ut! Kan vi gå ut?
Ut? tänker jag. Röra oss utanför dessa fyra väggar? Hmm intressant.
– Ja men det kan vi göra!
Illvrål och glädjeskutt:
– JAAAAAA! Märta böjer sig ner mot Maja som slagit sig ner på golvet. MAJA! VI SKA GÅ UUUUUT!!!
Ner i vagn och ut i park. Knäpper loss och de kastar sig ur vagnen. Sedan springer de fram och tillbaka och vevar med armarna, med stora leenden på läpparna.
Herregud, tänker jag, vi måste gå ut mer med barnen.
– Kolla Maja, det finns djur utomhus, som den där, en spindel. Den är på riktigt alltså, inte tecknad.
– Shit, vilken grej! Och du, har du känt att man bli lite lätt yr i huvudet av så här mycket syre?
– Ja, lite läskigt, men också härligt. Syre! Vilken grej va?!
Åh vad jag känner igen mig. Är verkligen ingen ”gå ut på gården” människa. Men jag vet ju att det är ju en jätteskojig värld för en 2 1/2-åring.
Måste sluta vara så egenbekväm.
Tack!
Senast idag blev jag påmind om att det är sååå värt det lilla mecket med att klä barnen och ta mig ut. Inga konflikter, leker fint tillsammans, jag kunde typs sitta på kanten till sandlådan och lådsas äta sandpannkakor i en halvtimme. När duger en aktivitet i en hel halvtimme inne? Måste jobba på att få bort mitt ”gå ut motstånd” för det är ju lätt värt besväret alla gånger om man får ha det som idag. Kanske ska utamna ödet lite och ta med lite kaffe imorgon….
Tack att du också delar. Igenkänning.