hejhejvardag

Hej, jag heter Cecilia och jobbar i vanliga fall som samhällsplanerare. Nu är jag föräldraledig med mitt andra barn. Nej förresten det är jag ju inte alls för jag kan ju knappt gå längre. MIN MAN är föräldraledig och jag är sjukskriven. Och om någon har testat att ro runt en hel familj alldeles själv med en fru som ligger i sängen och domderar så vet ni att just detta upplägg kan vara en perfekt grogrund för konflikter. Så var det iallafall för oss, tills jag kom att tänka på en gammal modell som jag stött på under min utbildning. Modellen har hjälpt oss att förstå varför vi kunde bli så provocerade av varann, när vi båda egentligen bara fiskade efter lite medkänsla och förståelse. Och den insikten vill jag berätta mer om här.

Men först vill jag berätta vad som nyss utspelade sig i vår hall:

Min man har just kommit hem efter att ha varit på BVC med båda barnen och sedan lämnat storebror på föris.

Han (lite sorgset): Jag känner mig som Michael Douglas i Falling Down. (*spoiler alert* Film om snubbe som fastnar i bilkö, får nog, kliver ur bilen och skjuter ihjäl en massa folk.)

Jag: Okej, vad behöver du för att det ska kännas lite bättre?

Vi märker att lillebror håller på att somna i babyskyddet. Vi ställer in honom i sovrummet och stänger försiiiktigt dörren.

Han: Jag behöver kärlek.

Vi småhånglar i hallen. Han klämmer mig lite på höger rump-halva. Eftersom han vet att jag har både foglossning, diskbråck och brännande, frätande ischias i närheten av vänster rumphalva. Samt en TENS-apparat som varit igång dygnet runt sedan årsskiftet. Minerad mark. Men väldigt mysigt på höger rumphalva.

Jag: AJ AJ AJ nu börjar benet krampa, jag har stått upp för länge! Jag måste lägga mig ner!

Han: Ja gör det, vill du ha en isklamp?

Jag: Nej det är lugnt, det hann inte bli så farligt, det räcker nog att jag lägger mig…

Jag får fika på sängkanten.

Han: Det känns bättre för mig nu, som att ventilera lite. Känns det okej för dig eller…?

———-

Vi har alltså två barn, 4 år respektive 7 månader. Min kropp har firat varje barn med ett diskbråck och jag väntar nu på min andra ryggoperation. Ischiasnerven är retad och smärtar mer än mina förlossningar gjorde, om jag inte tar starka smärtstillande. Min man drar runt hela hushållet, gör ALLT själv och har i princip gjort det i 2-3 år, med kortare undantag då jag har varit på benen och känt mig okej i kroppen. Han tar ALLA nätter medan jag ligger i gästrummet och snarkar.

En dag utspelade sig följande:

Han: Jag tror jag skulle behöva komma ut och ta en öl eller nåt…

Jag: Fattar du inte att jag håller på att gå I BITAR! Jag har så ont att jag inte ens kan LYFTA MITT EGET BARN! Hur kan du tänka på ÖL!!!

Efter att ha sansat mig lyckades jag tillslut LYSSNA och försöka förstå vad det egentligen var han försökte säga. Jag hade mailat endel med en annan kvaddad tjej från min föräldragrupp och vi hade kommit in på att våra män inte heller har det så lätt, när inget de gör kan ta bort smärtan hos den de älskar och lever med.

När jag försökte förstå det plötsliga behovet av barhäng kom jag att tänka på Maslows behovstrappa. Det är en modell som visar i vilken ordning vi människor prioriterar att tillfredsställa våra behov. Jag har mest sett den som en förklaring av länders och kulturers utveckling, men den funkar ypperligt på individnivå. Så jag ritade och vi pratade.

Enligt Maslows behovstrappa tillfredsställer vi i första hand våra grundläggande behov, som hunger, sömn, hälsa. Först när de behoven är tillfredsställda fokuserar vi på trygghet och säkerhet. Därefter sociala behov, följt av behov som handlar om identitetsskapande och bekräftelse. Och när alla andra bitar har fallit på plats kan vi prioritera att nå våra drömmar och att förverkliga oss själva. *

Översatt till småbarnsföräldraliv innebär detta att när bebisen väl är nöjd med att ligga på golvet och leka är det viktigare att kasta i sig två risifrutti på raken (grundläggande behov) än att måla naglarna (bekräftelse och identitet). Det är viktigare att lyssna efter ljud som tyder på att den sovande bebisen plötsligt har lärt sig att klättra ur spjälsängen (trygghet och säkerhet), än att lyssna fokuserat på kompisen som äääntligen fattat att ditt kök är det bästa stället att ”ta en kaffe” på (sociala behov). När sömn är en bristvara (grundläggande behov) prioriteras inte att sitta uppe halva natten och pilla för att uppnå en helpefekt powerpoint-presentation till det där mötet på jobbet (identitet och bekräftelse).

Som alla modeller så är även denna generaliserande och utgår från att människan är rationell. När man blandar in barn och hormoner i detta kan jag tycka att modellen faller ganska snabbt. Men om vi tänker bort det och använder den enbart som en låda med många fack att sortera våra behov i så har den sina poänger och funkar ypperligt.

Jag ligger helt klart på det första trappsteget i Maslows trappa och krälar för det mesta nuförtiden, det som handlar om grundläggande fysiska behov. Mat, sömn och framför allt hälsa. Min man rörde sig (när ölen dök upp) mellan de översta trappstegen; sociala behov, att bli uppskattad, att förverkliga sig själv. Därav behovet att gå ut och ta en öl.

Vi hade länge (över)levt efter principen att jämställdhet = lika mycket energi kvar vid dagens slut. Men det håller inte hur länge som helst om det alltid är samma person som får göra allt jobb. Så, att ligga på det nedersta trappsteget när familjens enda stege står mellan de översta är ganska frustrerande. Men att stå på det tredje trappsteget och aldrig ens få låna stegen håller inte heller i längden.

Hur kunde det ha sett ut om föräldrarna i situationen här ovan varit mer uppmärksamma på varandras behov? För det första hade situationen antagligen inte uppstått. Det hade inte lagts tid på att köpa överraskningsbullar utan att först ringa hem och kolla att läget är under kontroll. Men om det ändå råkat bli så hade nog tjejen bitit ihop, samlat sig och sagt något i stil med ”Okej vad gott med kardemummabullar men kan du ta lillebror nu nu nu, jag måste pumpa lite mjölk. Vill du att vi fikar tillsammans sen? Jag behöver nog vara helt själv lite först om det är okej.” Och killen hade såklart tyckt att det lät fullt rimligt och blivit glad över att senare få sitta ner och chilla en stund med sin mindre sammanbitna och inte fullt så gråtfärdiga tjej.

——–

Den största skillnaden i vårt liv, efter att vi blev medvetna om att vi befinner oss på olika trappsteg i Maslows behovstrappa, är nog att vi nu förstår att den andres behov också är viktiga även om vi själva inte känner samma behov. Med tanke på vår ganska extrema situation hade vi lätt kunnat vända ryggen åt varandra och tycka synd om oss själva. Vilket vi till viss del gjorde också. Och när man som jag ibland saknar ork att ta in andra människor eller inte vill/vågar be om hjälp känner man sig ganska lätt ensam och övergiven.

Efter insikten om att vi har olika sorters behov har vi mycket större förståelse för varandra. Ingen av oss behöver bränna energi på att tjata och gnälla i hopp om att bli förstådd för den andra förstår redan första gången vi säger att vi behöver något. Istället har vi börjat lägga energin på att fråga hur den andre mår och vad den behöver för att må lite bättre. Väldigt trevligt! Och om t ex jag har en extra dålig dag så kan jag säga det utan att min man avfärdar det som gnäll eller dras ner allt för mycket. Visst har vi som de flesta andra småbarnsföräldrar riktiga skitdagar och blir sura på varandra, men vi kan oftast hitta ett spår framåt och släppa det ganska snabbt.

Min målbild just nu är att bli tillräckligt bra för att kunna börja jobba i maj, som har varit planen från början. Att lyckas ta mig upp till det tredje trappsteget i Maslows trappa, det sociala trappsteget där jag är i bättre hälsa och känner mig trygg med att det här kommer bli bra. Och att på det trappsteget kunna skåla i bubbel utan att jag dör av kombon smärtstillande + alkohol.

Det är inte säkert att jag kommer bli bättre efter operationen jag väntar på nu. Eftersom mitt diskbråck är mycket litet och jag dessutom fortfarande har foglossning är jag lite ”svårbedömd”. Men eftersom inget hittills har hjälpt så tycker jag (och min läkare!) att det är värt ett försök. Så håll tummarna för mig!

När jag ändå har er på tråden vill jag passa på att berätta att det förekommer att kvinnor får ledvärk av amningshormoner. Ifall någon av er skulle råka ut för det och/eller får höra att det inte finns något sådant samband. Det finns, men verkar inte vara något att göra något åt mer än att stå ut eller sluta amma. Jag slutade, mot barnläkarens inrådan men med min läkares välsignelse. (Men obs obs att det kan finnas andra och allvarligare anledningar till ledvärk så låt inte bli att kontakta läkare!)

Tack Louise/Hejhejvardag för att jag fick gästa din blogg och tack till er som har läst!

Hejhej // Cecilia

Fotnot: *Detta är alltså en tolkning av Maslows modell, som jag har använt som inspiration. För den som vill läsa något mer korrekt och akademiskt har tidskriften Forskning och Framsteg publicerat en kort artikel på ämnet här: http://fof.se/tidning/2014/3/artikel/galler-maslows-behovstrappa-fortfarande

Det går också att läsa om modellen i en hel hög kurslitteratur, exempelvis i Moderna samhällsteorier av Per Månsson (red.). Eller googla efter eget huvud.

————

Saker som inte längre är värda bråka/tjafsa/tjata om just nu:

– Att korv med bröd inte är middag

– Att lillebror inte ska få för vana att sova i dubbelsängen

– Vem som tänker på att klippa barnens naglar

– Att youtube-klipp med vuxna män som bygger tågbanor används som muta för att komma ut genom dörren på morgonen

– Att vi (läs storebror) inte ska äta saker som smular i soffan

– Att jag aldrig städar eller dammsuger mer än när jag ”känner för det”

Att det inte är utvecklande för bebisar att titta på Babblarna

——–