Jag tänker mycket på hur mina döttrar ska slippa läggas in i färdiga formar och växa inuti dem. Det är så mycket som är djupt rotat i mig, i andra omkring dem. Inte bara dåligt så klart, men så många dolda förväntningar för att de råkar vara just flickor.
Livet och vardagen rusar på i hög fart och jag har svårt att hinna reflektera över hur jag ska göra ”rätt”, vilket ger mig aningen panik i perioder. Jag tycker därför om ”småsaker” som är enkla att göra men som förhoppningsvis gör en liten, eller kanske till och med stor, skillnad.
Här är några av mina småknep:
- Byta ut roller i böcker vi läser.
Vi har otroligt många böcker från både min och Mattias barndom. Jättebra, men kanske inte så fria från normer som man önskar. Även nya böcker kan ha ganska klassiska könsroller. Ett enkelt sätt att snurra runt det hela lite tycker jag är att byta ut. Pappa blir mamma, syrra blir brorsa, han blir hon. Ja ni hajar. Funkar i sånger också. Alla djur i sånger behöver inte vara ”han”. Går bra med hon och hen också. - Aldrig kritisera mitt utseende så barnen hör.
Försöker att inte göra det annars heller förstås. Undviker helt att ”piffa” mig framför barnen också. Är det överdrivet? Jag har jättesvårt att motivera att jag ska sminka mig till exempel. Gör det så sällan jag pallar (periodare) och helst inte när barnen ser. - Frågor.
Jag har känt oro över att mina döttrar ska komma i ”prinsessåldern”. Spiderman kändes ok, men prinsessa, nä! Varför, frågade jag mig själv? Och kom fram till att när Märta lekte Spajdermään så hoppade hon och sprang fort och GJORDE saker. När hon sa att hon var prinsessa, så bara var hon. Och då insåg jag att det är det där som oroar mig med ”prinsessperioderna”. Att de ska handla om att vara gullig, fin och söt, liksom sakna innehåll. Så nu frågar jag alltid: ”Jaha, vad tycker den här prinsessan om att göra då?” Häromdagen skulle prinsessan bli proffs på att fånga pirater. Det lät ju som en cool prinsessa, tycker jag!
Hur tänker ni kring könsroller i vardagen? Har ni några saker som ni tänker till kring lite extra?
Vore superkul med tips, tankar och idéer! Hiss och diss och funderingar! Hit me!!
Är Batman bättre än prinsessa??
Lite sen kommentar här men intressant ämne och måste tipsa om boken: ”Ge ditt barn 100 möjligheter Istället för två! : om genusfällor och genuskrux i vardagen” av Kristina Henkel, Marie Tomicic
Jag har inte alla min dotters kläder på lillebror, men tycker inte det är kläderna som är viktiga utan vad min barn får för möjligheter och hur de behandlas. Tjejigt får inte bli något fult, och om min dotter gillar tjejiga saker och vill bli tex frisör eller förskollärare eller annat typiskt kvinnligt yrke ska jag vara lika stolt som något annat.
Är själv elektroingenjör och känner att pga att jag är tjej så blir det lite extra status i det oväntade, tror inte killar som berättar de är sjuksköterskor lika ofta får uppleva det.
Toppen med boktips!! Tack! Det är ju precis vad man vill – ge ens barn valmöjligheter! Inte att de ska tro att tjejigt är dåligt!! Bara att man ska fp välja det man vill!
Inte så enkelt… 🙂
Tack för bra kommentar!!
Jag brukar också försöka ändra till hen, i alla fall i sånger. Vår son är 2 år. Första året hade han mycket rosa kläder, ärvda efter tjejer, men sedan växte han ikapp dem. Nu ärver han sin äldre kill-kusin, så mindre rosa och mera rött. Det är ju fortfarande jag som avgör vilket urval som ska finnas i hans garderob. Hans pappa är bra på att köpa ytterkläder och funktionsplagg. Sonen har ett par svarta lack-skor med blomma på spännet, och han känner sig så himla FIN när han har dem på sig! Och det är ju en härlig känsla. Jag är själv intresserad av kläder och mode som uttrycksform, dock inte av att följa trender, men det vore ju kul om han ville dela det intresset lite. Han har ett par klänningar, och får alltid uppmuntrande kommentarer då, fast lite …konstiga. Typ ”vilken gullig tröja” (grå t-shirtmodell) och ”det är ju en ganska killig klänning” (svart med paljetter). Fast tjejer får också alltid kommentarer om sina klänningar, så det kanske kommer med plagget? Jag har läst att plastiga tryck på kläder avger molekyler som kan vara hormonstörande och giftiga, men det är nog det enda i klädväg som är helt uteslutet. Ganska snart kommer han själv att börja ha en åsikt om vilka färger, material och plagg som är okej, då kan vi börja diskutera. Just nu gillar han varken stålmannendräkten eller balettkjolen 🙂 Ramarna för vad pojkar får och inte får är så snäva, jag tycker att det är jättesvårt! Han gillar bollar, bilar, böcker, dockor, det mesta som vi presenterar för honom, och vi försöker välja sådant som alla barn kan gilla, helst i icke-kodade färger (tyvärr inte alltid lätt). Jag tror att det stora arbete jag gör just nu är att jag pratar om sådant här med min man, hela tiden, så att vi strävar åt samma håll.
Väldigt intressant inlägg och många insiktsfulla kommentarer. Vi väntar barn men bor i USA och jag häpnas dagligen över könsstereotyper som råder i det amerikanskasmahället. Samtidigt så blir jag lite fundersam av att läsa om Mammor som får ångest av att sätta på sina döttrar ’tjejiga’ kläder. Är inte tanken med allt detta att skapa större förståelse och utrymme for allas former, färger och egenheter? Att ha sån stor press på sig som mamma att aktivt motarbeta vad som kan tänkas ses som ’tjejigt’ låter jättejobbigt och inte alls hjälpsamt. Tycker inte amerilanska modellen är speciellt bra men har sällan sett lyckligare småbarnsmammor som spatserar i parker med små ’uppklädda dockor’ i sina supermoderna vagnar. Jag vet inte riktigt hur skadligt det är heller, trycker det undan barnens personlighet – finns den där från början eller odlas den fram? Så många frågor.. 🙂
Minns när sonen var yngre, kanske två tre år, och berättade att han skulle bli prinsessa när han blev stor. ’Varför?’ ’För då får man ha så fina kläder och dansa!’ Tror personligheten spelar in mest, prinsessa blir vad man gör det till.
Skapar man inte ett nytt problem om man får ångest av att barnet är klädd för traditionellt också? Jag önskar så att detta vore en ickefråga, att alla barn kunde ha sköna kläder och ’tillbehör’ i färger, mönster och stilar som de gillar helt av sig själv. Och vi vuxna med, för den delen..
Mmen åh vilka bra tips! Vi går på öppna förskolan och där sjunger ledarna/pedagogerna HEN men man hör många av mammorna (ja för det är bara mammor där 🙁 ) sjunger HAN iaf nästan som för att överrösta.. Men ja det är ju ett extremt laddat ord för vissa.
Men en helt annan sak (eller nja lite inom ämnet) vi har en liten kille på 4 mån som jag ibland klär i lite gubbiga eller ”grabbiga” kläder och då tänker jag ofta på dig och den där illustrationen när ni har klätt Märta (tror jag) i rosa och ska gå ut och du säger att på söder får man säga att det är en kille… Så känner jag när han har grabbiga kläder på sig.. Att vi måste säga att han är tjej för annars är man liksom inte en skön morsa… Det kan liksom bli för mkt åt det hållet också.
Fast å andra sidan har han ärvt en massa kläder av sin tjejkusin så lika ofta går han i rosa hello Kitty-overall och då tänker jag inte alls nåt på det… Äh vet inte riktigt om jag kommer till nån poäng mer än ja. Shit pommes vad laddat det kan bli med kläder!! Åt båda hållen!
Precis vad jag känner med kläderna! Jag mår lite dåligt när jag klär min 1,5 åriga son i blåa kläder, så det blir mest grått och grönt och lite gult. Bara det att han passar så bra i blått med sina knallblå ögon. Köpte t.o.m. en overall i mossgrönt, skitful, istället för en klarblå som han skulle passat superbra i.. Känner att det är lätt att det går för långt med färgerna och med att tjejer inte kan leka prinsessor och killar inte kan leka med bilar om de vill det. Barn är barn, de ska få leka med vad de vill och ha vilka färger på kläder som de vill. Likaväl som att jag ska uppmuntra min son att ha mer ”tjejiga” färger, likaväl ska jag uppmuntra honom till att ha ”killiga ”. Detsamma med leksakerna. Beroende på vad han vill. Och vill han leka prinsessa, ja då ska jag fråga vad prinsessan gillar att göra!
(För övrigt finns ”tjejiga” som ett ord i telefonens ordbok men inte ”killiga”. Är inte det konstigt eller är det jag som böjer det fel??)
Är nog ovanlig, har redan från barnsben spjärnat emot föreställningar om vad flickor gör och inte gör. Kan säkert anses lat 😉
Har en man som inte skulle protestera om jag gjorde allt hemma, men han är även logisk. Nu gör han ca 60% hemma, och jag tjänar in ca 60% av våra inkomster. Vi lagar mat och tvättar båda två, har lite olika rätter vi gör och medan han tvättar ”bulk” så fixar jag mer av sportkläder, ulltvätt etc. Jag tar el å tele, han försäkringar. Numera har vi RUT-städ, då ingen av oss fixar städning utan att bli på riktigt dåligt humör.
Jag har lite taskig självkänsla avseende mitt utseende, men som tur är så spelar det inte stor roll i mitt jobb. Det är jag bra på.
De två flickorna i yngre skolåldern är lite olika, men den sportiga storasystern börjar prova smink osv nu. Lagom och inte till skolan, men det är ju samtidigt kul med smink, så förbjuda tror vi inte på. Lilla känner jag igen mig i, tror hon kommer att vara mindre pyntig. Kanske.
Uppmuntra sonens beundran för drottning Elsa i frost. Han leker henne aktivt och har inget med utseende att göra. Han tycker hon är SÅ COOL liksom kan göra is och snö (han älskar vintern).
Privatlivet: Jag vägrade tvätta min sambos tvätt första 7 åren i vårt förhållande (för jag hört att killar i heteroförhållanden aldrig eller sällan tvättar). Jag har blivit slarvigare med städning. Har delat nu upp det så sambon diskar och jag tvättar.
Barnet: Köper alla färger och mkt från tjejavdelning. Han har två klänningar däremot köper vi i våra ögon neutrala kläder (inga puffärmar t ex).
Jag ger inte upp mitt liv för min sambo. Förr festade vi ”varannan helg/samtidigt men sen tröttnade han men jag fortsätter festa och resa på egen hand för att det är jag. Jag ger inte upp för mycket av mig själv. Jag lever inte för honom.
Jag försörjde vår familj helt i ett år fastän jag innan varit väldigt principfast att ha uppdelad ekonomi. Det kändes otroligt bra att vara den som tjänade pengarna och betalade allt. Det rubbade maktbalansen till min fördel.
Jag vägrar ha dåligt självförtroende/tycka jag är ful. Jag har inte dåligt samvete och ursäktar inte mig själv.
Jag försöker motverka könsroller så gott jag kan i mitt yrkesliv (är lärare till yngre elever).
Jag försöker utmana mitt eget tankesätt ibland genom att, när jag reagerar på ett visst sätt, tänka ”hade jag reagerat likadant om mitt barn hade varit pojke?”. Om hon t ex vill ha ett rosa plagg, hade jag då tillåtit det om hon vore pojke för att jag tycker det vore positivt att hon då bryter mot normen att pojkar inte ”ska” ha rosa? Varför finns det i så fall ett motstånd om min dotter vill ha det plagget?
Vi försöker också att tänka lite kompensatoriskt, på så sätt att vi kanske inte väljer de allra ”flickigaste” kläderna, eftersom det ofta lockar fram en stereotyp reaktion från folk barnet möter. Jag föredrar att folk drar slutsatser om vem hon är utifrån hur hon faktiskt är, inte hur folk tror att hon borde vara beroende på vilket kön de antar att hon har. (För övrigt skriver jag en del om sånt här på min egen blogg, eftersom det är saker jag funderar mycket på.)
Åh det här är så spännande 🙂
Jag har en son och en dotter (skrivet i den ordningen pga ålder) och jag försöker tänka på detta ofta, men detta med prinsessan har jag inte kommit på, nu gick det upp ett ljus och hädan efter ska jag klä ut både dottern och sonen i ”lekvänliga” prinsess kläder så de får kasta sig och rädda batman från hemska monster 😉
Men jag håller med om att det är svårt med omgivningens antaganden att tjejer är störiga och killar busiga.. Åh andra sidan har jag alltid tagit ”för mycket plats” som tjej/kvinna så har nog inga problem att lära min dotter att stå upp för sig.. Balansen är att hjälpa sonen att inte heller falla in i typiska könsroller då det redan känns som att hans intresse för tex påklädning är obefintligt och därför servar jag honom mer än dottern som klär på sig nästa själv (hon är 2 år och han 3år)
Balansen är det svåraste men så länge diskussionen finns så hoppas jag att vi hjälps åt på den styva linan!
Tack lousie för att du tar upp så bra ämnen!
Hej! Även jag har alltid tagit mycket plats, mer eller mindre frivilligt (har en typ av diagnos som gör att jag ibland inte uppfattar alla sociala signaler). Frågan är vem som bestämde att det var ”för mycket” plats? Hade vi uppfattats som så om vi inte varit flickor? Gjorde ett intressant experiment när jag gick på universitetet (maskiningenjör) med bara män. Alla i klassen, mig själv inkluderad, ansåg att jag fick mycket utrymme att synas och höras. När vi dock klockade tiden jag fick höras på föreläsningar, i diskussionsgrupper et.c så visade det sig att jag fick näst minst ”taltid” av alla… En ögonöppnare för oss alla i klassen, och efter det upprättades en detaljerad jämställdhetsplan upp för hela teknikavdelningen på universitetet
Vilket jättebra expriment! Och huvudet på spiken ang vem som tycker att det är ”för mkt plats”!
Så bra att det blev en handlingsplan utifårn exprimentet hoppas att fler skulle vara mottagande för en sådan förändring!
Jobbar med barn med diagnoser och har precis läst om en tjej, om det istället hade stårt om en kille så hade ALLA direkt sagt ”typiskt pojke” medan denna flicka istället fick en diagnos då hon är ”högljudd, framåt ocv väldigt aktiv”.. Så jämställt är det tyvärr inte än 🙁
Jag tänker nog att min gamla devis:barnen gör som föräldrarna gör, och inte som föräldrarna säger, innehåller rätt mycket sanning även i denna diskussion. Det gör inget om mamma sminkar sig, bantar lite, har högklackat då och då, eller vad man nu håller på med, om vi samtidigt erbjuder barnen kärlek, samtal om allt som är viktigt, högläsning, bra barnkultur och ett jämställt hem. För då kommer dom fatta grejen, ha en grundtrygghet i sig själva som gör att det är lättare att stå emot alla kroppsideal och könsnormer som finns. För att de är tänkande individer. Tror jag i alla fall. (Och hoppas…)
Hej! Vi jobbar hemma med både vår dotter och son att LYSSNA. Vad säger kompisen/syrran/brorsan? Vad betyder det när någon säger ”Nej”? Vi måste då också som vuxna respektera barnens ”nej”, och försöker att förklara varför man till exempel måste borsta tänderna även om man inte vill, men också att man exempelvis inte måste krama mormor, om man inte vill. Respekt för den egna viljan och den egna kroppen, gör att de också börjar bli bra på att visa respekt för andras viljor och kroppar. Vi köper inte heller argumentet att ”pojkar är ju pojkar” utan anstränger oss för att ha samma gränser och förväntningar på båda våra barn. Ibland svårt, när samhället i övrigt gärna lever efter devisen att en livlig och högljudd flicka är ”störig” och en livlig, högljudd pojke är ”bara lite busig”.
är batman bättre än prinsessa? det är frågan! jag tänker att det samtidigt är viktigt att inte nedvärdera stereotypt kvinnliga intressen som sämre. att det inte per automatik måste vara någonting negativt att sminka sig, bara för att det är kvinnor som gör det. smink är en stor källa till glädje och kreativitet för många. tänker att det blir något av en balansgång.
Håller med om det där med utseendet – jag kommenterar aldrig mitt (eller någon annans) utseende. Och att inte prata om vikt.
Sen försöker vi att inte falla in i invanda mönster i vardagen – vem är det som kör bilen och tankar densamma, tvättar bilen, tvättar kläder, städar, klipper gräset, klipper häcken, borrar upp en hylla, målar om…ja det messa helt enkelt. Jag vill att våra barn ska se att pappa och mamma kan göra samma saker.
Nu kan jag av nån anledning inte bläddra uppåt och se vad jag skrivit, så blev det här märkligt formulerat får jag leva med det.
Jag kommer aldrig att kommentera mitt utseende framför min dotter (min man kommenterar fasen sitt mer än jag gör, haha) men sminkar mig gör jag. Jag säger att jag tycker att det är kul men att man inte ska göra det som liten. Än köper hon det halvkassa argumentet (hon är två). Än har hon inte börjat med prinsesslekar men jag tänker nog som du – att visa och uppmuntra prinsessan att göra något. Däremot har hon en klänningsfas, men det kommer ur att tydligen kan man inte dansa om man inte har klänning. Helt logiskt.
Jag försöker verkligen att rannsaka varför jag uppmuntrar till vissa beteenden och varför jag inte uppmuntrar till andra och hoppas därmed komma åt mina ”för att hon är tjej”-åsikter. Jag tror jag lyckats ganska bra. Vi läser inte så mycket men kollar en del tv. Försöker välja könsneutralt så långt det går. Till exempel Supertrion tycker jag mycket om. Visst är det lite meckigt ibland, men jag tröstar mig med att hon går på en genusmedveten förskola 😉