För en tid sedan skrev Cissi Wallin ett blogginlägg med titeln ”Dör du om folk inte tycker om dig?”
Mitt svar var: ja.
Jag har väldigt svårt med att inte vara omtyckt. Jag mår dåligt då. Tills jag tar ner det hela en nivå och tänker några varv. Då blir det lite lättare i alla fall.
(Jag talar alltså inte om bland mina vänner o familj, där MÅSTE jag vara omtyckt, det är villkoret, oavsett om jag är jobbig ganska jätteofta.)
Jag talar om eller att bli avföljd på Instagram eller Facebook. Det kräver en massa självterapi i mitt huvud när någon säger att hen inte gillar det jag gör. I början kunde jag se varenda ny följare i profilen på Insta. Vilket innebar att jag också såg när det gick ner. Kunde vara 40 upp och 2 ner, och då satt jag där: varför slutade de där två att följa mig? Istället för att tänka: varför började de där 40 att följa mig?
Det är ju helt idiotiskt! Och nu kommer självterapin som jag kör i huvudet ut här:
jag vill ju ”följas” av den som vill. Punkt slut. Gillar man inte det jag gör finns det ju ingen som helst poäng i att följa mig! Så enkelt är det ju faktiskt, och när jag kommit på det, vilket jag lyckas med snabbare och snabbare med tiden, så känns det bättre.
Anledningen till dessa tankar nu är att jag i helgen fick en kommentar om att mitt konto var roligt förut men nu var det bara handlade om hur JOBBIGT det var att ha barn. Och så dessutom en till person som skrev att den höll med den där första personen.
Jag fick, helt ärligt (och det är jobbigt att erkänna för jag vill vara tuffare än så) en klump i magen. Tyckte det kändes trist. Sedan lugnade jag mig och svarade ett ärligt svar att en fördel med Instagram är att man följer det man vill och mår bra av. Så är det ju!
Sedan funderade jag vidare. Alltså, varför skriver man och berättar att man inte längre gillar ett konto?
Jag har också avföljt några konton, eftersom jag ibland tyckt att jag blivit mätt på en viss typ av konton (följde massor av barninredning ett tag tex men nu är jag inte så inne på det så då slutade jag). Ibland har jag tyckt att jag inte känt mig som rätt målgrupp, eller så har jag av någon anledning påverkats på ett för mig inte bra sätt (kan vara tex konton om träning, sånt känner jag mig redan mätt på i vardagen och har inte det behovet på Insta känner jag).
I alla dessa fall har jag inte EN enda gång tänkt att jag ska tala om för den som har kontot att jag tröttnat/inte håller med/fått ett svalnat intresse. Och jag förstår inte varför jag skulle göra det? Vad är syftet?
Varför skiver man till mig att man tröttnat på det jag gör? För att man hoppas att jag ska bli mer som i början då jag tydligen var rolig till skillnad från nu? Eller är syftet att tala om för andra följare vad man tycker, och i så fall varför? Eller vill man bara säga till nån att man tycker att den har blivit dålig, punkt slut, ingen mer anledning än så?
Någon som vet får gärna förklara. Jag hajar inte trots att jag försökt i flera timmar nu.
Så jag tror alltså att jag dör när detta händer. Eller alltså inte döööör men jag bryr mig överdrivet mycket. Sedan bryter jag ner det och försöker förstå, inser att jag kanske egentligen inte bryr mig SÅ mycket, i alla fall. Skönt! Fortfarande är jag inte av teflon, och vill inte heller bli, så jag får ta att det ligger kvar en liten miniklump i magen och stör ett par dagar.
Vad som ligger över den där klumpen och i hjärtat är alla fina ord! Jag har sagt det förut, jag har turen att vara förskonad från många hårda toner som man ofta ser på nätet. Och jag får så mycket energi och kraft från alla fina kommentarer. Jag får också kraft av ifrågasättanden och annat tänk. Så nä det är inte bara medhårs-behandling som jag är ute efter (då hade jag tecknat andra typer bilder).
Det ÄR jobbigt att vara så här känslig mot kritik som jag är, när jag gör den typen av inlägg som jag gör. Men det är ju också utmaningen. Att lära sig fundera, hantera och sedan lära läxa eller släppa.
För all underbar Insta- och bloggkärlek – TACK! Alltså tack tack tack!!! Jag är så enormt tacksam, rörd och glad för allt detta och jag hoppas inte det i det här inlägget verkar som att jag inte ser det fina, för så är det inte. Det tar ju upp nästan all plats i magen! Och äter tillslut upp den lilla klumpen.
Mamma förlorade tre följare idag!
Jag är likadan! Jobbigt nog. Men du är grym så fuck the rest 😉
Först måste jag skriva att du är underbar och jag älskar din blogg!
Ibland när jag läser otroligt puckade kommentarer som folk slänger ur sig brukar jag faktiskt fundera på vad är du för en människa. Alla har vi träffat på många olika människor, vissa underbara och vissa fantastiskt dumma som slänger ur sig både det ena och det andra utan att ens förstå att dom snackar en massa gojja! Har flera i min familj/släkt som kan slänga ur sig massor och såra mig. Dom borde ju tänka efter tycker man men icke. Man vet heller inte vad vissa människor fått genomlida i sitt liv, vilken uppväxt dom har mm. Svårt för ett barn som är uppvuxen med alkoholister/knarkare att veta var gränsen går om vad man får och inte får säga. Bara som ett exempel. Vi kan inte ta ansvar för vad andra vräker ur sig, tyvärr! Läste igår en kommentar som en nybliven tvillingmamma fick. Att hon verkar favorisera ena sitt barn. En vidrig kommentar för alla vi som har barn förstår ju att det måste ha gett henne en klump i magen. Hon har nog dåligt samvete ändå när hon inte kan räcka till för hennes två bebisar! Nä det skrivs en Jävla massa skit o sägs desto mer. Vi får vara glada över att vi har vett och etikett så det räcker och blir över åtminstone!
Jag är sen på bollen, men kolla detta! Om kreativitet o att vilja bli älskad av alla! Brené Brown är helt fantastisk på att förklara sårbarheten. Möjligen lite svamligt i början, vid 3.15 kommer hon till sitt avstamp.
https://m.youtube.com/watch?v=8-JXOnFOXQk
Ska spana in direkt!! Tack!!!
Men vad? Din blogg är ju så otroligt rolig! För att undvika för långa utläggningar så ville jag bara säga 1) kritikernas kommentarer säger mycket mera om dem än om din blogg (varför är det så svårt att klara av negativitet??) 2) din blogg handlar ju ofta om svart humor, och för att förstå den krävs det att man har lidit eller lider, försonats med saken och kan skämta om den. I detta fall handlar det väl om alla oss som blivit omkringsläpade och nedsmutsade både fysiskt och mentalt genom att vara småbarnsföräldrar. Och jo, vi älskar nog våra barn över allt annat i alla fall (känns otroligt dumt att behöva säga det, men för dina kritikers skull måste vi väl tala klartext eftersom denna typ av humor inte fungerar för dem. 3) Din humor handlar väldigt mycket om självdistans, vilket man inte uppnår förrän efter ett visst mått av självbetraktelse och -kännedom. Den tanken behöver jag väl inte spinna vidare på i fråga om att uppleva negativitet som något farligt.. Fortsätt precis som du gör, det är så himla bra! 🙂
Så himla fint skrivet!!! Tack tack tack! Å vad jag kände mig stärkt av att läsa detta!
Kram! <3 <3
Tack för din öppenhet och ärlighet. Låter mig vara mer människa <3
Tack för fantastiskt fin kommentar! <3 <3
Förstår verkligen att det känns! Annars är en ju inte mänsklig. Men, det jag kände att jag måste förmedla till dig är att jag ALDRIG NÅGONSIN tänkt att du tycker det är jobbigt att ha barn, utan snarare tvärtom avundsjukt tänkt; åh vad hon verkar fixa det här med föräldrarollen bra, och vad tacksam och nöjd hon verkar vara med sina fina barn!
Men ÅH tack!!! Vad skönt att man kan se det! Ibland blir man ju lite fundersam, eftersom jag självklart är medveten om att jag inte visar upp det rosenrosa. Men det är ju mitt liv, små ögonblick ur det, och jag är väldans nöjd med det. Så TACK att du ser det, och berättade det. Det värmer!!
Tänkte precis samma när jag läste de där två kommentarerna, att gnäller gör du/Louise väl INTE! Snarare skrattar åt dråpliga och stressiga småbarnssituationer som vi alla känner igen…det är ju det vi hej-hej-fans älskar!! 🙂 Tänkte i sig på en grej, och det är att båda de två som kommenterade är bebisföräldrar. Detta kommer nog låta drygt, men personligen var jag helt ärligt rätt knäpp under måååånga månader första tiden med min bebis, förändrad och kände ffa väldigt starkt kring ALLT gällande barn. Jag blev ofta onyanserad och lätt upprörd liksom. Men när tiden fått gå och jag fått perspektiv typ, så känner och är jag mer mig själv igen. Jag tror och tycker mig ana att detta fenomen gäller fler än mig…;) Som en liten parentes och möjlig förklaring! Sådär upprörd kunde jag bli kring de jag tyckte ”gnällde för mkt” över barnlivet t ex. Idag blir jag mest bara riktigt upprörd över sånt nog de flesta tycker är självklart, slå sina barn lr mata dem med gift lr så…
Heja dig iaf, och sluta INTE dela med dig för allt i världen Louise!!! Kram!
Kanske vill dom som avföljer ”ha mer” av det som gjorde att de ville följa dig öht. Jag läste underbaraclara typ morgon och kväll förr och tyckte att hon var smart, kvick och satte huvudet på spiken med alla sina inlägg i princip. Nu blir jag mest irriterad när jag (dom få gånger det händer) kollar hennes blogg eftersom det BARA är typ höns, odlingar och loppisfynd. Hon ändrade sin målgrupp helt enkelt. Det är ju lite som att en tidning man läst om typ matlagning år ut och år in helt plötsligt börjar handla om motorcyklar. Aningen störande för en vanemänniska som mig;) Men inte lämnar jag en ”nu slutar jag läsa eftersom du bara skriver om grönkål!”-kommentar bara för det! Tycker din blogg och insta är härlig och tycker du ska skriva exakt vad du vill – passar det inte mig så hittar jag nån annan att följa!
Ja jag funderade på vad de tyckte jag gjorde förr men inte nu. Kanske har jag blivit lite mer ”politisk” då och då, kritiserar mönster jag ser, eller ideal jag inte uppskattar… Kan vara där jag förändrats. Och när saker förändras ändras så klart målgruppen också. Precis som du beskriver med Underbara Clara och hur hennes blogg förändrades och du slutade vara målgrupp. Klart man kan tröttna då, och till och med känna sig besviken. Men precis som du också skriver, jag förstår inte poängen med att skriva en sådan kommentar. Jag försökte verkligen hitta nåt tillfälle när jag skulle känna behöver av att yttra nåt sånt ”du var bra förr, inte längre”. Men jag kom inte på nåt… än i alla fall.
Och eller hur, man måste landa i att man inte gör saker för att personer man inte känner ska bli nöjda. Men visst är det kul om de är det! Är de det inte, så ja då kan man som sagt sluta följa! Jag har ju tagit bort bindningstiden på min Instagram nu 😉 😉
Tack för att du delade med dig av intressanta och vettiga tankar! <3
Är det inte ett ganska vanlig psykologiskt fenomen det där, att för varje negativ grej man får höra så behövs det minst fem positiva grejer för att väga upp det? Jag har hört att hjärnan liksom är funtad sådan, att man förväntar sig att allt ska vara bra och positivt för det är så man försöker leva sitt liv, och sedan något negativt dyker upp på radarn så gör hjärnan en stor grej av det eftersom det är något som inte passar in i hur det ”ska” vara.
Hur som helst så älskar jag också din blogg! Du ger mig så mkt energi när jag känner att småbarnslivet är tufft, du får mig att skratta och jag tipsar alla min vänner om dig! Du lyckas ju så ofta sätta ord på, och illustrera, precis det jag och många andra föräldrar känner. Heja dig!
Det låter som en vettig förklaring! Jag blir så irriterad på mig själv, att de där hårda orden ska sätta sig. Men man får träna på att släppa det fort! Jag tror det är svårt att inte påverkas alls, och frågan är var man hamnar om man lyckas sluta bry sig helt. Men som sagt, släppa det snabbare är målet! Ibland går det lätt, ibland inte så lätt…
Men ord som dina hjälper verkligen till! TACK!!! <3 <3
Jag känner mig precis som på sista bilden, jag och två barn som är trötta, envisa och gråter!!! Då kan man väl inte behöva vara rolig samtidigt! Dessutom börjar jag skratta varje gång jag går in på din sida. Inte åt dig utan för att det känns som du ritat mig och då får jag lite distans till mig själv och slutar gråta och det är jätteskönt!
Å tack för fina ord! Du har gott sällskap i dessa situationer 😉
Kram!
Jag läste bara på måfå igenom lite gamla inlägg och förvisso, det kanske är mycket ”gnäll” över småbarnslivet men som följare bör man ju kanske kunna sträcka sig till att det du skriver inte täcker precis allt som händer i er familj! För mig är den stora poängen att kunna se på jobbiga situationer med glimten i ögat och det bjuder du verkligen på! Strunt i dem som klagar, de kan väl roa sig med något annat istället:)
Ja det kan de faktiskt! Och det som de ser som gnäll kanske jag ser som en helt naturlig del av livet, något som faktiskt gör en levande!
tack för pepp!! 🙂
Dina blogginlägg har gjort att både jag och min sambo har skrattat åt bråk, sömnbrist, överkänslighet och våra älskade ungars utbrott, sammanbrott och annat på ett helt nytt sätt!! You make my day ❤️
Men gud så fina ord! Vill tatuera in dessa nånstans! Fast det behövs ju inte kom jag på, jag har dem med mig nu! Tack tack tack!! <3 <3 <3
Å men du. Känner igen. Eller inland kan jag känna att”oj, nu tycker nog folk attjag gnäller för mycket” eller jag till och med vet att en del tycker det (och jag vet till och med vilka det är, en del av dem) men så går jag tillbaks till tanken på att jag egentligen har 5 följare och att det inte spelar så stor roll vad jag skriver, mitt skrivande är mkt självterapi tror jag. Måste jag sluta garva över livet och allt som hör därtill blir jag odistanserad och tar saker och ting på för stort allvar. Jobbiga grejer blir lättare om man kan kliva på avstånd pch skratta åt det. Sååååå skönt tycker jag. Och du, keep it up, tråkmänniskor kryllare’ av i periferin men vi är fler som vill ha kul ihop och vi står bakom dig. Och framför dig och ropar ”MEEEEERA!” puss å kram! /Sockertoppar
Du är bäst sockertoppen!! Precis så är det, självterapi! Och från start har jag sagt till mig själv: det här gör jag för MIG och ingen annan. Ibland glömmer man det, och då ser man de där hårda orden så tydligt och alla de andra superfina orden blir blurriga… så otacksamt kan man tycka. Men det fina är att de där hårda orden försvinner efter en stund, och de fina finns där i form av energi och gör att man får fart igen.
Och förresten, finns det såna som tycker DU är gnällig??! My god, du är ju underbar! Jag ropar MERA till dig hela tiden, då du vet!!! <3 <3 Kram och puss!
Jag måste också säga att jag bara Älskar det du gör, skriver och tecknar! och nu har även min sambo börjat följa dej, Gud vad vi skrattar och känner igen oss! Och din blogg… Ja finner så mycket glädje, och tröst i den. Perfekt blandning av humor och allvar och bra blandning av korta och långa inlägg. Så, ja jag kände bara att jag var tvungen att säga det! 🙂
ÅÅ tack tack tack! Gu vad det värmer med dessa ord! <3 <3
Precis som du skriver så förändras ens behov och smak, ett tag tycker man något är jätteintressant men sen kanske mättas man, eller så växer ett annat intresse sig större och tar mer uppmärksamhet så det finns inte lika mer tid kvar till annat. På samma sätt är det ju med bloggar etc att människor och livet förändras, man är inte densamma år efter år, och att förvänta sig att bloggen då är densamma känns orimligt. Det som är levande utvecklas och förändras, det är naturligt.
Att skriva typ ”du har förändrats, är inte intressant längre, så jag slutar föja dig nu” känns lite som att släppa en brakare precis innan man lämnar rummet. Inte konstruktivt, rätt substanslöst, och det luktar unket. Passar det inte så avfölj och gå vidare, mer behövs inte.
Jag har inte barn, och har inte avskräckts eller fått nån hemsk bild av föräldrarlivet. Jag ser det mer som bra exempel på hur det publika och privata kontrasterar. Den bild man lägger upp efter lördagsstädningen på instagram vs hur det ser ut hos dom flesta resten av veckan. Man får lyfta fram de fina stunderna, det är bra. Men jag gillar vardagen, det nakna, repiga, ibland tråkiga, som är livet. Det finns så mycket fint mitt i allt det. Majoriteten av livet är ju just vardag. Jag är en vardagsromantiker, som gillar att få vara sur och sunkig ibland, det är ok att få vara det. Har man inte tvättat håret på en vecka så känns det extra underbart när man sen är nytvättad…
Jag tycker om din blogg och hoppas att du får så mycket mer pepp och kärlek än vad du får pruttar och skrot.
TACK! Jag är ju också en vardagsälskare! Det är ju fantastiskt med alla ”upp” och ”ner”, det är ju liiiivet! Som du skriver, det repiga, nakna… Ja du beskriver det ju så bra!
Och du, ääääälskar meningen: ”känns lite som att släppa en brakare precis innan man lämnar rummet” HAHA tack för den, den ska jag bära med mig!
Och jag får faktiskt väldigt mycket mer pepp och kärlek än pruttar, vilket får mig att tveka innan jag gör ett inlägg som ovan, för jag vill inte verka otacksam. Men detta kändes ändå som ett ämne jag ville ta upp, så det fick bli så.
Återigen, tack! <3
Du visar en ÄRLIG sida hur det är att vara småbarnsmamma … och jag ÄLSKAR det! Vem vill bara läsa om ett liv skimrar i bara rosa toner? Det är såna konton/bloggar som gör att jag avföljer.
Kram från en småbarnsmamma till 3 underbara trotsungar och som också tar åt sig varje gång någon avföljer…
TACK!! Å det värmer att läsa såna här ord ska du veta! <3
Du är ju så bra!!
Jag förstår din känsla kring de som avföljer eller kritiserar för man vill väl ändå helst att alla ska tycka om det man gör?
Jag tror man vill det men att man mår bäst av att komma på att inget hemskt händer när inte alla gör det-precis som man själv kan tycka att man inte har tid att följa alla instagramkonton man plötsligt börjat följa(?), inser att livet plötsligt är i en enklare fas med barnen(?) eller att man vill låtsas att det är enkelt(?) 🙂
Jag tycker inte att det är snällt att kommentera om att något blivit sämre för det är en persons tanke!
Men antagligen för att önskan finns att en förändring sker för att passa just denne!
Ibland kan jag känna att när man är uppe i allt med småbarn kan man inte skratta åt situationerna lika mycket som när man får lite avstånd
å nej-mitt slut försvann! Och min bebis är missnöjd
Å tack att du hittade stund att kommentera! Och så försvann slutet, attans!
Men visst är det så att lite avstånd kan behövas för att kunna skratta! Ibland kommer man dit snabbt, ibland inte.
Kanske var det så att personerna som kommenterade ville ha förändring, men jag fick faktiskt inte den känslan. Kan vara jag som är överkänslig, men jag fick inte det intrycket… Först skrev jag faktiskt ett svar där jag bad dem utveckla vad de tyckte hade förändrats etc. Men jag tog bort det efter några timmar. Jag tar gärna konstruktiv kritik från den som VILL ge det, eftersom de då troligtvis tänker igenom syftet med vad de skriver.
Plus att jag blev lite rädd att få större magklump, ska erkännas 🙂
Tack för din kommentar och hoppas bebisen snabbt blev nöjd igen 🙂 🙂
Anonymiteten gör gärna att människors mindre vackra sidor kommer fram. Att säga att någon bloggare blivit sämre är ju helt meningslöst (om det inte handlar om konstruktiv kritik). Vad hände med ”Om du inte har något snällt att säga behöver du inte säga något alls”? Heja dig för att du jobbar på att inte ta åt dig, det är inte så lätt tycker jag.
TACK! Ja det där med anonymitet har verkligen baksidor. Känns som att det missbrukar rejält. Självklart finns det rejält mycket värre kommentarer man kan få än jag, men även de små orden kan vara vassa. Speciellt när de inte verkar ha nåt annat syfte än att vara hårda.
Tack för fin kommentar!! <3
Jag älskar dina illustrationer, skrattar ofta högt åt igenkänningsfaktorn, som är skyhög! Tycker att det är bra att du illustrerar det som är ”jobbigt” med småbarnstiden. Ex sömnbristen o vilka galna saker man gör i dess fotspår. Som följare känns det bra att veta att man inte är ensam att göra tokigheter. Bara gulliga babyillustrationer där livet är toppen hade inte haft samma dråpliga poänger. Kör på, du är grym, och strunta i om någon avföljer dig, de kanske avföljer insta för att de hellre kollar bloggen?! Stor kram
Tack!! Ja visst ska jag strunta i avföljningar, jag vet ju det egentligen! Men ibland är det så svårt att ha distans… Men kommentarer som dina hjälper!
Och ja jisses vilka tokerier man kan hamna i, i sömnbristens namn, haha!
Kram till DIG!
Konstruktiv kritikk er noe vi alle har godt av, men det du beskriver er noe helt annet, og det har jeg også vansker med å forstå. Det virker som om du gjør noe fornuftig – altså funderer på disse personenes motivasjon/behov for å komme med disse utsagnene. Nå generaliserer jeg veldig og er litt brutal, men jeg tenker det ofte dreier seg om den personens mulig oppblåste selvbilde og ide om egen viktighet. Om man er veldig uenig i noe så kan man veie sine ord og skrive noe om det hvis man synes det passer, men slike utsagn er faktisk ofte unødvendige og frekke. (Obs ikke alltid – men ofte, og bare min personlige mening)
P.s jeg er mamma til en jente på 1år og 10mån og har ikke sovet siden 1. trimester, og jeg elsker mitt barn og er blodfan av deg <3
Tack för kloka ord!! Och såå fin kommentar! Det värmer!
Ps.Hoppas det snart blir bättre med sömnen!
Ja smaken ÄR som baken! Och inte behöver man vara omtyckt av alla inte! (fast jag viiiiill, eller nä vill jag? Jo… eller nä! Eller…)
Och du! Tack för världens finaste ord, jag grät lite. Och jag tror klumpen från igår försvann helt 🙂
Heja dig, nattmänniska med tidiga morgnar! Och tack igen och KRAM!
Jag alskar, alskar, ALSKAR din blogg, dina bade roliga, valskrivna och tankevackande texter, och FANTASTISKA, underfundiga illustrationer. De fangar vardagen, och precis som den kan kannas, pa pricken och med glimten i ogat. Hur någon kan lasa/folja dig och INTE SE DETTA ar ju oförståeligt (och ganska tragiskt! Men mest synd om den personen!) Smaken ar som baken, som jag brukar trosta mig med. Inte for att det lyckas ta bort hela klumpen i magen sarskilt ofta, konstnarsskalar emellan, men den blir liiiite mindre i alla fall, tills de goda kommentarerna ater upp klumpen a la Pac Man och de gula plupparna.
Det jag egentligen ville saga, pa ett aningens mindre utsvävande och flummigt satt, ar att din blogg ar det forsta jag laser varje morgon. Den gor det lite mindre okristligt for en nattmanniska, att vakna klockan 6 varenda, eviga morgonjakel, for att gora frukost till de tva styvbarnen. Kram!