Jag fick frågan om att vara med i en liten intervju i en tidning. Superkul, ja gärna! Senare ville de gärna att jag skulle skicka ett foto. ”Gärna ett med dig och barnen”.
Det lät ju enkelt. Men det var det inte ska jag säga! En massa sms, rotande i iPhoto och misslyckade Photoshop-montage senare bestämde vi oss för att TA ett kort. Fiffigt eller hur?
Vi tog flera stycken till och med. Så fotot var fixat och nu finns äntligen bevis på att jag fanns när barnen var små.
Det här fotot skickade jag inte (trots att det var det bästa):
fantastisk bild!
PS. Jag får verkligen BE maken att ta en bild på mig och barnen om det ska bli gjort (annars blir det bara selfies med dem, men det är inte kul att sätta i ram ju) och sen bara stå ut genom svärmen av stånk, stön och lite hån (”Gud, hur måååånga bilder TAR du egentligen, bla bla bla”). Sen när årets album ska skapas visar det sig att det finns 200 superfina bilder på maken med barnen och typ 2 på mig, eftersom det bara är jag som är fotogalen, så när barnen är vuxna kommer de ligga hos terapeuten och ba ”pappa fanns alltid där, men mamma verkade inte vara i närheten så ofta, och när hon var det var hon för FINKLÄDD för att kunna ta hand om oss så vi hade säkert en nanny”. Ja, eftersom det enda argumentet som funkar för att få maken att fota oss är ”ja men nu är vi ju faktiskt hela, rena och finklädda alla tre!!”… vilket alltså innebär att vi tre är hela, rena och finklädda samtidigt ungefär 2 gånger om året. Resterande dagar är vi kladdiga, snoriga, skitiga, svettiga, trötta, flottiga och rätt glada.
Jamen hey sister, ska vi bilda klubb?? Vi kan gå i försvarsgruppen, den där bredvid barnens terapi, och berätta att de som dokumenterar också finns!!
Det är en sorglig bok du läser ser jag! Jag gråter också alltid sådär högt och hjärtligt när jag läser den! Mest för att jag inte förstår!
Haha det är en skräckis!
Vilken fin bild på er! Loves it!
Jag hade lite samma problem igår , SR ville ha en bild på mig (bara mig!) och jag hittade ingenting! Allt jag har är selfies när jag ligger i sängen eller suddiga bilder när jag ligger i bakgrunden i soffan med bara trosor och linne.
Haha ja alltså först blev jag frustrerad. Sedan märkte jag hur rysligt obekvämt det var att fotograferas, så nu har jag accepterat att jag i princip inte existerar på foto. Finns ju en rejäl bank med illusar som bevis på min existens.
Tycker SR kan få en sån dära soffbild 😀
Vad är det för språk boken du håller i är skriven på??
Italienska! Barnens moster och kusiner bor där och vi får sjuuuuukt mycket kläder och leksaker från dem. Underbart!
Fantastisk bild! Var kan man läsa intervjun?:)
😀
Den har inte kommit ut än, men jag kommer att rapportera 😉
(Det är aprilnummer, Vi Föräldrar, så det dröjer lite)