Den här kommentaren dyker upp på olika ställen här och var. Någon har fått den i fejset, en annan får den i sitt kommentarsfält på Insta eller Fejsboken. Och jag undrar varje gång – vad vill man säga? Jag har vridit och vänt på det hela, men nä, jag kommer inte fram till vad man vill. Ja om man inte bara vill låta dryg, då hajar jag.
Samma känner jag med den här kommentaren för den delen.
Har ni kommentarer som får er att koka lite extra mycket?
Haha!! Jag älskar hur självgoda de ser ut!! Sitter där i sin förträfflighet och är nöjda! Men vad vet jag? Det handlar väl om inställning!
Hittade din blogg av en händelse och det var det roligaste och bästa jag sett på länge. Made my day! Tack!
”Man måste se allt det positiva!”
I h*lvete heller att jag orkar det varje dag. Som mamma till ett cancersjukt barn så finns det en del kommentarer som får min hud att vilja vända sig ut och in. Det värsta är… kommentarerna yttras av personal (som menar väl men det är trots allt deras jobb, när dom kommer hem är vi kvar i vården) och, OCH (!) av andra föräldrar som dels kommit längre i behandlingarna och /eller haft en ”lättare” resa än vår. (Finns inga LÄTTA resor i det här, men ni förstår ni vad jag menar!)
En annan kommentar är ”Är hon frisk nu?”
Jag har ett annat perspektiv men avskyr också ”Allt handlar om inställning” och ”Det blir vad man gör det till”. Dom passar så väl in på vår ”kommentarer som får oss att se rött”-lista.
Mitt motto är, så länge det kan bli värre är det bra. Och det duger gott åt mig jag behöver inte skriva det på andras näsor! 🙂
Hej! Din blogg är så bra!
Kan säga såhär; har bytt inställning flera ggr. Först ”SOOOOOV NU INNAN JAG DÖR, MEN SOV DÅ FÖR FAAAAN” till ”ääääsch, vi kan vara vakna, mamma är ju ändp ledig med dig hela dagen imorn” och jag har gått supertrött hur som.
Hatar alla som kommenterar och gör allt för att inte bli en sån galning själv. Alls barn är olika och beter sig olika i olika situationer. Min snart 9 månaders dotter är (än sålänge) lugn och trevlig i offentliga sammanhang. Sitter och mumsar på ett rån och ler mot alla, vilket gör alla andra stackars barn till monster om de inte gör precis som min unge. Alla berömmer då min unge hela tiden och jag säger att hon kan vara på ett helt annat sätt nästa gång. Tycker att det är hemskt och vilken press det då sätts på de andra föräldrarna! Min dotters lugn beror på min man, han har alltid varit så lugn och fin medans jag sprang runt med hjälm när jag var 8 månader. DET ÄR SOM DET ÄR, varför ska allt kommenteras? Det löser sig! Hjälp varann istället!
Om jag ibland vill kräkas en kommentar tänker jag först; ”hur hjälper min kommentar den här personen? Vet jag hur de har det hemms osv?” Vet jag inte det håller jag käft.
”Det blir vad man gör det till” sägs ofta av de som aldrig verkar tycka att det är jobbigt att ha barn.
Min personliga favorit är…”Små barn, små problem. Stora barn, stora problem…” Ja tack så mycket. Mitt under min förlossningsdepression när jag verkligen övervägde om jag skulle leva längre, det var ju mig det var fel på och min dotter måste skyddas, från mig, då var det verkligen hjälpsamt att få höra detta. Svärfar har också en tendens att säga ”ni vet inte hur bra ni har det”….Jaså?! Fast det vet jag mer än väl och mycket mer än vad han vet eftersom han inte kan min historia. Men min värsta farhåga är….tänk om jag blir likadan själv? Urk!
Tack för en underbar blogg!
När barnet börjar bli överstimulerad o inte fixar situationen, flaxar runt. Alternativt gallskriker (vilket våra barn sällan gjort) ”Det är normalt, det hör till!” och man vill bara skrika ” Nej det är det inte, inte för mitt barn! Hen har aldrig gjort såhär förut och jag märker att hen inte mår bra nu! Låt mig vara orolig och försöka hjälpa mitt barn att hantera situationen! Ifred, utan en kommentator!” Fast man typ säger det sammanbitet istället för att skrika det…
”Framförhållning är a och o”, bite me det är ju när barnen redan hänger i byxbenet som jag behöver BRA råd inte hur jag ska förekomma samma scen imorgon.. Håller dock med dina två illusar också så trött på att de med lugna barn ska yttra sig när deras barn aldrig ger ett knyst undrar hur de skulle göra i samma sits?
Jag har en dotter med Adhd, syn och hörselnedsätttningar, ep. Lite mer än så länge outredda problem.
När jag beskriver att hon skriker, slåss m.m.m för jag ofta höra att i situationer utanför hemmet.
Hon är glad iaf och positiv.
tjena hjälper inte mig hemma, blir tokig när elevhälsa yttrar de orden.
Jag tror snarare att det handlar om personlighet (hos barnet) och tur, klart att man kan slänga ”inställning ” i ansiktet på folk om man har ett barn som sover och äter som det ska av sig själv. Min kompis sov nästan inte på två månader, jag tror inte att en positiv inställning hade gjort henne piggare.
Ja men PRECIS så!!