För några dagar sedan publicerade jag en bild jag gjorde för rfsu som handlade om att man kan känna sig obekväm i sin ”nya” kropp efter graviditet o förlossning (här hittar du det inlägget). Jag skrev då att jag kunde förstå det, verkligen, men själv inte kände mig så ”drabbad”. Att jag fått en ny respekt för min kropp efter allt den gått igenom. Jag tycker liksom att den förtjänar vänlighet.
Jag tänkte vidare på detta och kom fram till att det fanns fler anledningar till att jag släppt så mycket av den kropphets jag faktiskt haft inombords.
Dels så levde vi väldigt länge utan helkroppsspegel. Asså, do it! Fast efter flera år insåg vi att vi ville kunna se klädval i lite helhetsperspektiv, så nu har vi en. Vi får se om det går utför med självförtroendet…
Men en av de större anledningarna bortsett från barnen är nog jämförelsen. Avsaknaden av den. Inga omklädningsrum, inga kompisboenden, inga modemagasin eller avklädda tv-serier.
I mars var Mattias o jag iväg ett helt dygn på spa (yaay!). Jag hamnade vid ett tillfälle i bastun ensam. Efter en stund fick jag sällis av tre tjejer som satt o snackade. Smala och vältränade tänkte jag och kände mig genast lite mer obekväm i min lilla bikini o min bleka hud och fladdriga kropp. Men jag har faktiskt fött två barn! försvarade jag mig mot mina nyvakna hjärnspöken. Då hör jag hur snygga trion pratar om deras barn och bla, bla, bla. Barn? Men va fan, var bodde de bebisarna under graviditeten?! Hos grannen eller?
Och helt plötsligt var jag gymnasie-Louise igen. Osäker, ful, ”tjock”.
Turligt nog kunde jag gå från bastun, få en fotbehandling, prata liktornar, förhårdnader och nageltrång med en främmande människa och bara sudda ut hjärnspökena.
Som att nyktra till från en obekväm fylla.
Det fick mig att förstå att jag minsann inte kommit så långt som jag inbillar mig. Jag säger inte det som nåt direkt negativt, för att klanka ner på mig själv. Mer som en påminnelse att aldrig sluta jaga hjärnspöken! Ni kan dra nån annanstans, försvinn! Jag tycker om mitt nya nöjdare jag. Som respekterar sin kropp, som vill vara snäll mot sin kropp, som vill ha en sund inställning till sin kropp. Där vill jag stanna. Där mår jag bra.
Kör en önskerepris på den här bilden från ett inlägg för längesedan, jag menar: what’s not to like?? (tillägnad dig Erre! ;)).
Jag älskar den! Jag tänker alltid att det kommer en bild efter denna, där hon snör ihop brösten, sätter armarna i sidan och bara är så sjukt nöjd. Jag är liksom hellre mitt nuvarande jag i min nuvarande kropp än mitt gymnasiejag i min gymnasiekropp.
PUSS!
Haha underbar fortsättning!
Tack Louise! Älskar som sagt denna bild eftersom jag verkligen känner igen mig. Även min bröstläkare håller nog med eftersom han sa att det syntes på brösten att jag fått tre barn… Uppmuntrande.. Men som du Louise så bryr jag mig inte faktiskt speciellt. Jag är jag och jag och min kropp är så här efter tre barn som ammats. Tack för att du, kroppen, gav mig dessa tre!
Charmig kommentar från läkare, proffsig liksom!
Tur att man har lite distans till kroppen sin! Och jaa, tack kroppen som gav oss såna finingar! Puss!
Precis så. Unnanoväck alla hjärnspöken!
Yes! Schas!! 🙂 🙂