Ni vet en sådan där dag, när man sagt att man minsann ska hitta på någonting fast man egentligen helst vill vara hemma. När man sa att man absolut ville hänga med på det där roliga långt hemifrån, bara för att visa att man inte alls är den där som helst bara sitter hemma eller på sin höjd går till konsum och tillbaka. Ni vet en sådan där dag som redan från start ger en klump i magen.
Men nej då, gör inte som du vill, jobba emot magkänslan och släpa iväg dig själv och den lilla varelsen ut på äventyr som inte alls känns spännande, bara jobbigt.
Visst får man alltid rätt? Visst står man där, svettig som en gnu (svettas gnuer?) och kör vagnen i hysterisk takt fram och tillbaka medan alla, och då menar jag ALLA, förbipasserande stirrar som om man var från en annan planet. Visst står man där och svär över sin sambo, för någon ska man ju skylla på, och förbannar folk som står i vägen, eller skrattar för högt eller bara går runt och ser ut att jävligt trevligt medan barnet, det lilla svinjobbiga och stackars krakiga barnet vrålar sig illrött.
Så står man där i sin überstress, kinderna hettar och gråten är millimeter bort och man tänker att jag vet inte vad man gör med en bebis som blir såhär. Jag vet inte vad jag gör med MIN bebis som blir såhär. Jag måste vara världens sämsta mamma! Då kommer den där personen, som tycker det är så fantastiskt kul med hysteriskt gråtande barn och gör ett konstaterande.
Vill man inte bara slåss då?
Jag råkade hamna här för ett tag sedan och sträckläste genast alla dina inlägg. Först och främst måste jag skriva att det är beundransvärt att du vågar visa de ”mindre roliga” sidorna av föräldraskap när vi lever i ett samhälle där det är fult, eller nästan skamfullt vågar jag påstå, att visa tecken på trötthet eller irritation när dina barn vaknar tusen gånger per natt (bara ett exempel). Allt är så idealiserat och föräldraskap målas upp som något som är hur underbart som helst och det känns som att om man inte passar in i dessa ideal så är man en misslyckad förälder. Sanningen är den att det är nog jävligt jobbigt (självklart HELT fantastiskt också!) att vara förälder och de flesta försöker göra så gott de kan men det är nog inte dans på rosor (jag har frågat min egen mor som var ensamstående till tre barn :P). Jag tycker att det är SKÖNT att du vågar visa en annan sida och att det faktiskt inte är något att skämmas över!
En annan sak som jag har lärt mig av dina illustrationer och inlägg är faktiskt att öka min förståelse för föräldrar. Det gör lite ont att medge i efterhand men jag brukade vara en av dem på bussen som blev så hiiiimla irriterad när en tredje barnvagn skulle åka med oss och när barnen bara skrek lungorna ur sig inne på ICA när föräldrarna skulle handla. MEN jag har faktiskt insett att det är inte är så lätt för föräldrar att få vardagen att gå ihop, jag menar allt mellan himmel och jord ska fungera (jobb, hemmet etc.) samtidigt som man ska ta hand om ett/flera barn. Det är inte lätt. Och inte gör jag det lättare genom att blänga irriterat eller ilsket, istället bör jag fråga om de kanske behöver en extra hand med barnvagnen när de ska av bussen eller om de vill gå före kön på ICA när de har bråttom hem. Det gör mig inget om jag får vänta en extra minut för att betala för mina varor. Jag har insett att det är lätt att vara i 20 års åldern och ha en nedlåtande attityd gentemot andra när man bara har sig själv att tänka på men sanningen är ju den att jag själv troligtvis kommer att vara förälder om några år och då önskar jag att jag hade sluppit blickarna på bussen när jag stiger på med min barnvagn och mitt barn.
Långt inlägg men GRYM blogg och väldigt fina illustrationer!
Ja känner igen mig! Första tiden hade jag ångest hela tiden när jag var ute med vagn…ända till jag fann ergobaby bärsele och bärsjal, då blev det god sömn på bebis och hög mys faktor med bebis mot hjärtat!
Ja visst är det skönt när man hittar sina sätt att undvika dessa situationer!
Just det där, när jag hittat på nåt fast jag hellre går hemma och ”mörkar”. Jobbiga utflykter med kladd och klet, snor, bajsblöjor och läckande bröst. Man är trött, sambon är också sur osv. Skitjobbigt! I somras när lillen hade kolik fick jag höra, ” han är nog varm”.
Ja! Klart som fan han är varmt, det är 32 grader i skuggan och han skriker som en kolikbebis bara kan skrika…
Ja tänk vad folk vet mycket om ens bebis va? Knasigt!
Jag har ÄÄÄNTLIGEN gjort kalsongtricket du kom på! Se min blogg 🙂
I love it!!
Ja jisses vad trött man bliiir!! Hade nästan glömt incidenten från i somras när tantaluring, född på 40-talet, kom med det fantastiska tipset: ”stryk handen långsamt över ögonen…” bla bla bla. Funkar säkert alldeles utmärkt på en hysterisk ettåring
Haha ja uuunderbart! Men han kanske är hungrig? Eller trött? Eller vill bli vaggad? Eller behöver höra en sång? Eller förresten: Slappna av! Alla barn skriker!
Mmm ljuvliga kommentarer….
Usch jag börjar nästan gråta. Igenkännings-faktorn är så himla hög. Visst är det konstigt hur det verkar som att de flesta mammor går igenom detta men ändå möts man av stora frågetecken när man säger det högt. Är det så att många inte vågar säga det högt? Som om man inte känt det då? Äh jag vet inte. Himla bra inlägg. Kram
Jag tycker det är så med en himla massa av de jobbiga delarna i föräldraskapet, man pratar inte om det och på nåt sätt så ska det inte finnas då. Men när man väl skrapar lite på ytan så kommer det fram att de flesta har sina mindre roliga stunder. Jag tycker inte att alla behöver springa runt och vråla ut allt som är jobbigt hela tiden, men lite balans och ärlighet hade nog underlättat för många. Tack för din kommentar! <3 Kram
Eller det roliga skämtet: ”du vet väl om att du inte får slå ditt barn” från förbipasserande tant. Kul, verkligen KUL! Älskar folk med humor och perfekt timing…
Oh my! Den har jag inte fått höra än, tack o lov! fyyy!
Åh herregud vad fruktansvärt mycket jag känner igen mig i den situationen! Den där totala paniken och hur misslyckad man känner sig som inte vet hur man ska trösta sitt eget barn liksom.
Ja jag avskyr när ”men alltså jag vet inte vad jag ska göra nu”-känslan kommer över en. Man är ju så van att kunna vrida ut och in på sig själv och till slut hitta en lösning. När det inte går så blir jag nollställd. Och svettig. Och gråtfärdig!