hejhejvardag

Det ÄR ett bra tips. Det är egentligen det bästa när det behövs och jag erkänner att jag ger det flera gånger i veckan! Men varför är det då ibland så irriterande??

Jag har tänkt på det mycket nu de senaste dagarna. Och kommit fram till att det först och främst beror på HUR det sägs. Är det en ärlig omtanke om att ”gå nu och sov, passa på” så känns det varmt och fint. Är det en ”vad är problemet, det är väl bara att sova när barnet sovet”-kommentar, så känns det inte lika varmt och fint. Det är nämligen inte så himla lätt som det kan verka. Eftersom:

1. En del barn sover bara i vagnen, rrrrrullande, eller på andra sätt som gör det väldans svårt att passa på att slumra själv.
2. Många barn sover mycket, men uppdelat i en massa små, irriterande korta pass. När det är en sådan period kan jag tänka att ”nä jag orkar inte precis få somna bara för att behöva vakna direkt, det är FÖR jobbigt!” och så låter man bli.
   Förövrigt är det ju alltid de gångerna som barnet kör nåt maraton-sov och man står där och tänker ”oj jag skulle kunna ha sovit en timme, nu är det för sent” och så går tiden och man tänker: ”oj jag skulle kunna ha sovit en och en halv timme, nu är det verkligen för sent”…osv.
3. Man har en del måsten. Även om man vid rejäl sömnbrist säger att ”nä nu får det se ut som s k i t hemma” så är det så mycket lättare sagt än gjort… Plus att alla samtal som är mycket mer praktiska att ringa under dagtid måste klämmas in under den stund barnet är tyst = sover. Och så borde man söka jobb eftersom det är himla svårt med en röjig bebis i samma rum. Och så är det mycket fler lediga tvättider dagtid på veckodagar. Ja ni hajar…

Till sist. Ibland glömmer jag bort att jag kan sova när Maja somnat. Kanske pratar jag i telefon med en vän, eller sms:ar med mamma. Och så kommer orden: ”men du, ska du inte sova nu då?” Men just det! Det är klart jag ska! Och så går jag snällt in i sovrummet och lägger en kudde över huvudet och sover sover sover…