Det är nu det kommer flygande från ingenstans. Tvivlet på min egen förmåga. Det var precis samma sak förra året (HÄR). Då sprang jag dessutom tjejmilen på vad då var enligt mig en skit tid (56min). Och nu är jag där igen. I tvivlets land. Hur i hela friden ska jag orka jogga runt 2,1mil. Det handlar inte om att klara av det på en viss tid. Utan det handla rom att ta mig runt utan att gå. Utan att bryta.
Jag kommer att träna på så bra jag kan den här sista månaden. Försöka få till mina fyra pass i veckan och totalt göra över tre mil i veckan. Men jag vet att det kommer bli tuft. Mannen min kommer att resa en del och det kräver att jag är kreativ för att få till mina pass. Löppass är det ända som räknas. Inga styrke- och yogapass. Bara rena löppass. I en ideal värld borde jag hinna med 11 pass till innan det är dags den 10/9. Men jag vet att det kommer bli svårt. 11 pass, inte så at man hinner med att göra några storverk träningsmässigt direkt.
Så Stockholm Halvmarathon, jag kommer att genomföra loppet. Jag kommer att ta mig i mål. Jag måste skifta fokus bara. Från att ta mig runt på en viss tid, till att faktiskt ta mig runt springandes. Jag kommer behöva alla hejjarrop som går att uppbringa. Dunk i ryggen, kramar och konfetti. Jag måste ha fokus på den där känslan som väller genom kroppen när jag kommer gå i mål. Det där endorfinruset som jag bara har upplevt några få gång i hela mitt liv .
