Så har vi landat hemma igen. Efter en något annorlunda familjehelg. En cup-helg, helt enkelt.
Storebror har hängt med sitt lag hela helgen lång, och vi andra i familjen har tittat på honom från läktaren, gett honom en kram efter matcherna och funderat över ”vad gör han nu?”. Vi i familjen som inte spelade matcher, eller sov i skolsal spenderade helgen på hotellet, tränandes, badandes och ätandes. Lillebror njöt till tusen. En tillvaro som passade honom perfekt. Vi hade bokat in oss på ett hotel där det ingick frukost, eftermiddagsfika och middag. Det fanns dessutom ett gym och bubbelpool. Och dumt vore att inte utnyttja faciliteterna till max mellanmatcherna. Vi tog även promenader och letade efter lekparker. För så är det, att är man på ett nytt ställe, behöver man ta reda på lekfaciliteterna. Mycket viktigt, allra helst om man suttit stilla i en bil, eller tittandes på innebandy dagen lång.
Vi tog bilen upp till hoppbacken på kvällen. Väldigt högt upp, men en magisk utsikt. Det visade sig att det även fanns ett vindskydd med grill däruppe. Om jag hade vetat det, så hade vi grillat korv däruppe till lunch istället för att gått på restaurang. Vi åkte dock inte upp i själva hopptornet, utan sparade det tills Storebror spelat klart på söndagen. Klart att han skulle med upp.
Så kom söndagsmorgonen, och cupens sista match, klockan 08:00 på morgonen. Enligt storebror blev dem väckta redan 05 för att hinna vakna till och äta frukost. Vi som bodde på hotellet gick inte upp förens 07, klädde på oss, sparade frukosten till sen och åkte iväg för att agera hejarklack. Det märktes att storebror var trött denna matchen. Övriga matcher har han sprungit som aldrig förr, kämpat om bollar i hörnen och haft ett fighter face. Nu var han mer långsam, lite sävlig och inte lika alert. Men jag förstår honom. Fullt ut. Efter att ha spelat 4 matcher på topp är det okej att vara lite seg den femte. Allra helst om man sovit sparsamt.
De vann alla sina fem matcher, laget, tillsammans. De spelade med bravur, ett passningsspel som helt plötsligt fick utrymme att briljera. De fick betalning för allt slit de har haft i seriespelet under hösten. Det märks att de är ett lag. De gläds åt varandras individuella prestationer, de klappar om den besvikne, tar utvisningar åt varandra och framförallt ser på sig själva som en del av något större, som en del av ett lag. Och det är detta som gör just detta laget så speciellt. Åh vad jag önskar att de alltid får ha kvar den känslan. Att vara en del av något större, där varje bit är viktig.
Och som vi planerat åkte vi upp i hopptornet efter sista matchen, bara för att få känna in höjden, och kanske överväga ett tillägg av sport. Men nej, ingen av oss, varken i vår eller lagkompisens familj, kände sig särskild sugen. Det är verkligen grymt högt upp, det går ruskigt fort utför och så ska man på att flyga också. Men visst blir man ändå lite imponerad av dem, som faktiskt vågar.
Det blev en annorlunda familjehelg
En mycket bra sådan
Annorlunda kan liksom vara bra
på ett annat sätt
