Just nu är jag inne i en ”bara-gört” fas när det kommer till löpning. Ni som känner mig, vet, att jag inte älskar att springa. Att de pass då jag njuter är så få, att de över ett år sett går att räkna på en hand. Men jag springer ändå. Då alternativet att låta bli, inte finns.
Det hände något magisk med min löpning i januari. Jag lyckades springa på km-tider som jag aldrig vågat drömma om. Men säg den lycka som varar för evigt. För sen kom februari och resten av våren. Och mitt löpar-krig började. Tiderna dalade och orken var som bortblåst. Och den lilla lilla löparglädje som jag kännt, var ett minen blott.
Och jag började luta mig tillbaka. Back to basic. Vilket egentligen inte innebär något alls, rent träningsmässigt. Då hela min löparträning är just basic (inga intervaller, backpass eller tröskelpass. Bara på med skorna och spring. Lite olika distanser och underlag, men ingen annan variation). Det handlar mer om att skifta fokus. Två mil i veckan. Det är det som måste göras. Allt annat har ingen betydelse.
Så där står jag och trampar just nu. Eller vilar om så vill.
Det är okej
Det är så det är
En stund framöver
Tills stunden är över
Vilket är oklart när
