Vi kan nog alla vara överens om att det är litet stökigt den här våren. Hemma hos oss märks det på att innebandy/gymnastik/handbollsträningar hastigt ställdes in. Cuper och orienteringstävlingar blir inte av. Och Storebrors sommaräventyr, En månads CISV läger blir inte av. Yogahelger, påskfirande och pensionsfestande skjuts frammåt. Det är annorlunda.
När planer kastas om, och raders, skapad det hålrum av tid. Hålrum som oavsett om jag vill det eller inte kommer fyllas av något. De hålrum som skapats hemma hos oss har skapat utrymme för med familjetid. Med den lilla familjen. Orienteringen har blivit vår fasta punkt. För oss alla. Träningarna har blivit en sälvklarhet, som tidmässigt inte konkurrerar med någor annat. Något annat som fått mer tid är trädgården. Den har väll aldrig tidigare varit så iordning och fixad tidigt i maj, som i år.
Och det har skapats nya rutiner. Framförallt morgonrutiner. Sedan v 12 har lillebror inte morgonfritids längre. Han äter frukost hemma, tillsammans med storebror. De sitter brevid varandra på morgonen, äter mackor, ägg och frukt. Dricker vaniljte och tittar på något icke-avancerat på youtube tillsammans. Tänder borstas och sedan för de skjuts till skolan, varannan dag av grannen, varannan dag av oss.
Den här våren kommer vi kunna läsa om i historieböckerna. Spännande kan man tycka, säkert i efterhand. Men just nu längtar jag mest efter att det ska bli lite nedförsbacke-känsla. För den här sega uppförsbacken, som aldrig verkar ta slut, börjar dränera mina depåer.
