Det är galet. Vad kroppen faktiskt kan. Bilden ovan är från 111014. Ganska precis 32v in i graviditeten med lillebror. Ynka 5veckor innan han föddes. Den kroppen gick på barngymnastik, kravlade på golv, gjorde kullerbyttor och hoppade trampolin. Den jobbade fortfarande 100%, då på barnkliniken, på avdelningen. Kroppen var tung, och tyngre blev den. Jag tangerade rekordet sedan 3,5år tidigare, landade på 90kg tillslut. Visst, jag hade karpartunnel, foglossning, svårt att andas ibland och sov så fort jag fick chansen. Men jag bar min kropp med stolthet. Likt ett tempel. Jag kände mig vacker. Vacker som aldrig förr. Kroppen kändes stark, men samtidigt så svag, så sårbar.
Och här står jag idag. Åtta år senare. Med kropp så annorlunda den på bilden innan. Men med precis samma känsla. En känsla av en stark och mäktig kropp, men fortfarande så svag och sårbar. För det handlar inte en sekund om hur kroppen ser ut. Utan enbart om hur den känns. Känns inifrån. Men om vi bara helt bortser från känslan. Och väljer att se på det faktisk som denna kropp gått igenom så här lågt i mitt liv, så är det mäktigt. Jag har gått sönder och blivit helt, blivit dödssjuk och frisk, blivit av med organ, varit gravid flera gånger, fött två efterlängtade barn, dykt djupt och sprungit långt. Mäktig jag är, bara jag ger mig själv perspektiv. Jag är förvisso ärrad, märkt av liv. Ärr som ger mig liv.
Perspektiv
och självbild
Jag är för tusan mäktig
hela mitt ärrade jag
