Ett kemiprov. På gymnasiet. Någon ropar efter mig, i skolans högtalarsystem. Jag går ner till expeditionen. Tar telefonen. Jo, dem blir kvar ett tag. På sjukhuset.
Påsklov. Flera år senare. Vi hämtar hem barnen. Den ena från min bror. Den andra från min syster. Ett prov. En diskussion. Jag varken ser eller hör. Ett telefonsamtal. Syster blir ledsen. Tid passerar. Ytligare ett samtal, till mig. Jag blir rädd, ledsen och tar på mig yrkesrollen. Vi åker in. Hon och jag. Till sjukhuset. För från och med nu, är jag den enda i syskonskaran, som inte har skiten.
Diabetes. Denna helvetessjukdom som man aldrig kan pausa ifrån. Som en klo som aldrig släpper. Det finns mediciner, maskiner och positiv inställning. Men har de langerhanska öarna bestämt sig för att ge upp, så är vägen utstakad. Oåterkallelig. Livet blir gott. Man att lära sig att dansa med en trebent utan taktkänsla där tempot ständigt växlar. Det tar tid. Och ork. Livet går, och jo, det går bra. Men det är f*n inte lätt. Och inte rättvist. För man får aldrig pausa. Det finns ingen horisont. Bara väg. Som ska dansas. De finns få som känner sin kropps så väl som diabetiker. Det tar energi.
Och jag gråter. För mina syskons skull. För att det är så j*la orättvist. För att jag vet hur de båda kämpar. Hur se ständigt måste förklara sig. Att folk inte förstår. Ständigt känns sig annorlunda. Att sova med en kylväska med smörgås bredvid sängen, för en kanske blir låg under natten. Att spendera timmar i duschen då blodsockret åker berg och dalbana i kroppen, och kroppen vill inte annat än att kräkas och sova. Att ständigt bära med sig saker, som faktiskt kan vara direkt avgörande för om jag faller ihop på gatan eller inte, en helt vanlig söndag, när jag leker med barnen.
Jag vet att dem kämpar
för jag tror inte att nån fattar
på riktigt
förens man suttit där bredvid en när ambulansen anländer
eller hållit handen när domen faller
Ni är mina hjältar
Superhjältar
fy F*N vad jag önskar att jag kunde ta skiten ifrån er
om så endast för en dag
<3
