Nu är det höst. Igen. Så välkommen är den, om den ändå är lite jobbig. För det där med höst är lite tudelat för mig. Det är så mycket som ryms i en årstid. Man ska varva ner, varva upp, och stänga ner, öppna upp. Känna sig lite seg, samtidigt som man ska vara energifylld och entusiastisk. Helt plötsligt ska man sitta under en filt, dricka te, tända ljus och vara sådär ”namaste”, samtidigt som vardagen med aktiviteter och jobb trappas upp. Bara att lyckas köpa mjölk kan bli en logistisk utmaning. Trädgården ska stänga ner, krukor flyttas in, möbler putsas och lökar ner i jorden, samtidigt som tiden för innefix och inventeringar pågår. Energinivån är låg och hög. Men inte alltid i fas med vad som skulle vara det bästa för stunden.
Jag gillar hösten. Och brukar komma i fas med den, lagom tills det slår om till vinter. Man kan ju tycka att jag borde lärt mig hur jag ska ta mig an den här årstiden vid det här laget. Jag har ju levt ett par jordsnurr. Men likt SJ blir jag lika överrumplad av varje årstidsväxling. Vilket är en insikt det med. Idag har jag i varje fall tagit mig an trädgården. Fortsatt stänga ner och försätta i vila. Vitlöken är uppgrävd ur landet, pelargonerna vintersäkrade och första omgången av tulpanlökar planterade. Imorgon är det söndag, och då ska jag jobba lite mer på det där ”namaste”, efter jag förhoppningsvis fått till ett långpass löpning genom höstdoftande skog. Men allt beror på den där energinivån.
Höst
jag vänjer mig
lagom tills första snöflingan
faller
