Nu är det bestämt. Nu är det bokat. Nu är det bara at hålla i och hålla ut. För att sedan njuta av resan.
Drömmen väcktes till liv i januari. En dröm om att någon gång, i framtiden, ta mig an ett löplopp i fjällmiljö. Ett lopp ovan trädgränsen, genom mossar, över spränger och med renar som åskådare. Upplevelselöpning, utan fokus på tid eller placering. Men ändå en utmaning. Något som en faktiskt måste träna till, och vara i relativt god form för att klara av. Under våren så bestämde jag mig dock mentalt för att det inte skulle ske i år. De många höjdmetrarna skrämde mig, och jag hade inte på något sätt backtränat. Jag var inte redo att träna loppspecifikt.
Men så, för två veckor sedan, damp det ner ett mail, där det tydligt framgick att jag vunnit en plats till Idre Fjällmara 28k. Alltså, 5v innan start så öppnas en dörr, som jag trodde jag stängt. Tvivlet inom mig var totalt. Är detta görbart? Jag har aldrig sprungit 28k! Än mindre 900hm. Att signa upp för detta nu är näst intill galenskap.
i 
Som alltid när det dyker upp något lite väl utmanande så tändes det en liten nyfikenhet i mig. Nyfikenheten på min egen förmåga. Jag har ju ändå 6 timmar på mig. Är det görbart, att genomföra detta, även om jag inte haft en målmedveten träningsplan? Jag vet att kroppen orkar så mycket mer än vad jag tror. Jag är en seg typ. Bara fötterna och knäna håller. Så jag testa att springa 27k, någotsånär flakt. Det funkar. Börjar springa med fullpackad (2kg) löparväst på samtliga turer jag tar. Helt plötsligt har jag visst fåt till ett backpass (okej, inte mer än 200hm, men ändå). Och vips, så är en stuga i Idre bokad och barnvakt fixad.
Jag stängde en dörr
Som sedan blåste upp
Jag blev nyfiken
och nu är det spikat
Jag antar utmaningen
