Denna veckan har varit speciell. Allt sedan i söndags har vi haft gäster på besök i vår boning. Familj, gamla vänner, nya vänner och fyrfotingar. Gemensamt för samtliga är att det är relationer som är viktiga för oss. Sådana som vi vill vårda och inte vara utan.
Och vad händer då. När huset fylls av människor man inte vill vara utan. Jo, bilderna i kameran blir färre och suddigare. Det är som om en inte riktigt har tid för det där fotandet. Knäpper av en bild i farten och tänker att det får vara bra så.
Men det som händer, utanför bilderna, lagras liksom hårdare inne i mig. Fyller mig till bräden, och utöver det. Känslan av att vara del av ett sammanhang, Att få vara viktig för andra, liksom dem är viktiga för mig. Inte flådigt. Bara varmt och självklart. Inte konstlat. Utan inbjudande och ärligt.
Men så, nu ikväll, la sig tystnaden över vårt hus. Här hemma är nu endast jag och mannen i mitt liv. Sönerna är hos mormor för en vecka av äventyr. Vänner och familj har åkt hemåt, för att landa i sin vardag. Kvar har jag ett gäng suddiga bilder, i en kamera. Men ack så många klara minnen i mitt hjärta.
Jag är rik
