Jag är en del av ett lag. Ett team som kämpar för varenda unge. Där målet är, att skapa de bästa förutsättningarna för varje individ. Att jobba, med barn, i skolan är något som ALLA har åsikter om. All ”vet” hur det går till och vad som ska till. Det diskuteras på kafferaster runt om i vårt avlånga land. Släktkalas och kassakön. ”Hur tänkte skolan där?” ”Men på min tid….” ”Kan dem inte bara…..”. Och vet ni vad, jag var en av dem innan, del av den allvetande skaran som tyckte tänkte och kom med lösningar åt alla i skolvärlden.
Men så hände det sig att jag blev en del av skolvärlden. Man ansåg att jag platsade i laget, kunde tillföra något. Jag tackade ja. Och där och då raserade min bild av skolan och systemet. Min förenklade bild, naiva om ni så vill, var inte ens i närheten av vad skolan är, hur den jobbar eller hur komplex den är. Vi jobbar med individer, i utveckling. Individer med så olika förutsättningar att det är magiskt att tänka på. Ett gäng stjärnor. Dessa stjärnor börjar som stoff, för att efter ett par år ha blivit solar i sina egna solsystem. Men för att bli den där solen, behöver olika stjärnor olika typer av stoff. Samma recept, hastighet och massa funkar inte för alla. Och det är här magin sker. De som väger, mäter och doserar har tränats och drillats hårt för att kunna skapa stjärnor och solsystem. De kallas lärare. De som ser varje barns potential och vet vilket stoff som ska tillföras för att barnet nån gång, långt fram i tiden, ska bli stjärnan i sitt eget solsystem. Men de står inte själva, lärarna. De har ett team, med kikare, stoff och recept, som hjälper till. De ”osynliga” men ack så viktiga. Som står redo att hjälpa till, tända gnistor, lösa knutar. Det är så komplext. De är små stjärnstoff.
Jag trodde jag visst vad jag pratade om.
Men oj vad naiv jag var.
Nu när jag är inne i skolvärlden
vet jag bättre
Och om någon frågar mig nu
Så säger jag bara
Att allt är så mycket större än du tror
Sen frågar jag
Vad har du för barnsyn?
Ser du stjärnstoffet i varje barn?
