För ett år sedan, sa han, mannen i mitt liv ”Nej, jag orienterar inte när det regnar” och stannade hemma. Storebror ville dock orientera, så han och jag åkte tillsammans till Sala för att springa ”Silverjakten”. I regn. Planen då, för ett år sedan, var att jag skulle följa upp storebror. Han sprang nämligen inte själv än. Men då det fanns tränare på plats, vars uppgift var att följa upp, så blev jag liksom över. Och där och då gjorde jag min orienteringsdebut. Jag sprang min första orienteringstävling.
Idag, alltså ett år senare, med regnet hängandes i luften, var det aldrig någon fråga om vi skulle åka eller inte. Hela familjen. Frågan var mer om vi skulle packa med regnkläderna eller ej. Vi packade regnkläderna, men behövde inte använda dem. Jag och mina tre musketörer begav oss ut i skogen, för at orientera och ladda med positiv energi. Något annat alternativ fanns aldrig. I bilen, på vägen till Sala, pratade om vad vi skulel träna på i skogen. Lillebror ville fokusera på att gå och läsa kartan samtidigt, en form av förövning till att i framtiden kunna spring, rakt igenom skogen, samtidigt som man läser in sig. Storebror skulle fokusera på tumgrepp, springa med passad karta och förberedelse för vad han skulle göra efter han tagit en kontroll. Och mannen skulle fokusera på attackpunkter. Mitt fokus låg på att hålla tillbaka impulsen att själv springa en bana, foten behövde vila.
Vi lyckades uppnå våra träningsmål alle samman. Lyckades hålla fokus och faktiskt försöka bli liiite bättre. Storebror gjorde sitt bästa lopp hittills, om man frågar honom själv. Han var den stoltaste och lyckligaste orienterare jag någonsin sett. Jag såg det redan ute i skogen, då jag och lillebror stötte ihop med honom. stegen var kicka och han var målinriktad, Log från ena örat till det andra. Väl i mål, ville han ivrigt visa sin karta och berätta hur han hade sprungit. Och i bilen hem, satt han med kartan i baksätet. Stolt, nöjd och taggad.
Att orientera kan tyckas vara en enmans sport. Något för ensamvargar som älskar att få gå in i sig själva, fokusera på sitt och springa i de stora skogarna. Och det är väll rätt, delvis. Visst är det skönt att få tävla själv, jobba med sig själv för att kunna hålla fokus på vad jag gör. Få vara i skogen, nya skogar, och känna att ”jag är ny här, men jag har kontroll”. Men det är även tid för familjetid. Då vi alla göra samma sak, fast på olika nivå. Vi spenderar 30-60min själva ute i skogen, men vi är ändå tillsammans. Pratar om samma saker, har samma mål, lyfter och förstår varandra. Sjuåringen ger sin syn på saker och ting, och vi andra lär oss av hans perspektiv. Elvaåringen smittar av sig med sin entusiasm och envishet. Mannen i mitt liv ser det som en fortsättning på något han inte gjort sedan barnsben och fortsätter på ett kapitel, som han får två år sedan, trodde för alltid var avslutat.
Och själv är jag bara så evigt tacksam att mina tre musketörer ser till att jag kommer ut i en miljö, där jag trivs som bäst. Ute i skogen. där jag kan andas, koppla bort och koppla på.
Orientering, mitt yngre jag ler och tänker
”Varför kom du inte på detta tidigare?”
