Min fot. Min vänsterfot. Den gör mig bedrövad. Allt sedan i tisdags, då jag cyklade till jobb, har jag haft ont i skrället. Utsida, insida, strålandes mot fotleden. Det blev bättre när jag inte rörde mig alls. Gick en sisådär 3000 mycket försiktiga steg om dagen. Sen sprang jag en vända igår, inte långt alls, ynka 6000steg, och nu på morgonen har jag ondare än ondast. Fy tusan. Det räcker med att jag sätter ner foten, utan att belasta att för det ska göra ont. Det jag kan göra, för att det inte ska känns som om något är på väg att gå sönder, är att ”falla in” i steget. Men det kommer bara leda till att jag få ont på andra ställen.
*många fula ord*
Just nu känns det som om jag inte kommer kunna springa när jag åker till Skåne nästa vecka. Jag som sett framför mig att jogga ut med havet med vinden i håret. Att träna fullt ut på BooostCamp Summer känns även det omöjligt. Och det värsta av allt är att jag vet att detta kommer påverka mitt mående och min psykiska ork. Nattsvart och ridå! Jag har i alla fall tagit mig i kragen och hört av mig till FLM. Jag kan stå ut med att det gör ont, så länge jag vet att det inte är farligt. Min rädsla är dock att det är en stressfraktur jag fått…. Jag tror dock att FLM kommer skicka mig till sjukgymnast, och enligt erfarenhet brukar det tyvärr inte hjälpa.
Aja, en sak i taget
Undrens tid är ju inte över….
