Det pratas mycket om att man ska ta hand om kroppen. Forma den, mata den och tämja den. Som om den vore ett tingest frånkopplad ifrån oss. Något som borde tuktas och tämjas. Eller bara låtas vara. Häng och släng, stunt i kroppen, för vad har den med saken att göra. Och vänder man andra örat till, så hör man sången om att njuta, slappna av och vara här och nu, känna in och känna av. Låta sinnena dansa, och kroppen hänga med. Det som händer sker.
Allt för sällan hör man något om helheten. Om att kroppen och själen kanske är ett ting, som faktiskt inte går att dela. Att det kanske bara är två ord, för samma sak. Att vad vi än väljer och gör, så påverkar det hela vårt varande. Hela vår enhet. Hela oss. Det odelbara väsen som vi faktiskt är.
Den dagen, en förstår, att en punktinsats aldrig kan vara en punktinsats, utan är något som kommer att påverka och utveckla helheten, oavsett syfte och intention, det är den dagen respekten för en själv kommer att infinna sig. Den dagen då insikten om att jag är odelbar och mer än mina delar. Det är den dagen interventioner kommer få fäste och blomma ut.
Som jag jobbar för detta. Med mig själv, och med mina barn. Planterar och sår frön hos vänner.
Det känns som ”back-to-basic”.
Du är du, hela du, och du är bra.
Dela inte upp dig själv
Gör inte dig själv till ett motståndarlag
För vet du vad
Du är större än dina delar
Och utan dina delar skulle du inte vara du
Du är nu
Så tan hand om dig
Med rätt intention
Så kommer du snart att se
att du är hela ditt väsen
