Jag var ute och sprang igår. Jag vet, vädret var inte det ljuvligaste. Eller, det var rent bedrövligt. Men när mörkret fall, och storebror skulle träna, då glömde jag liksom bort vädret utanför. Sen hör det ju till nu mer, att jag tränar, när han tränar. Det har (tro det eller ej) gått och blivit en vana. Så jag begav mig ut. I halv storm. På riktigt! Det gick bra i cirka 500m, sen insåg jag att jag möjligtvis kanske skulle få liiiite medvind på vägen tillbaka. Vinden var kraftig och kom liksom snett framifrån. Så jag sprang på sniskan, tacklandes snö och slask. För ju st, det var ju slask också. På marken. Riktig slask som sög tag i fötterna. Jag har aldrig blivit kräksjuk av att springa 6km tidigare, i 5:30 tempo. Men sista silometern var en kamp både mot vind och mage. För på tillbakavägen kom vinden snett ifrån andra hållet istället, så det där med lä fick jag aldrig uppleva.
Idioti! Varför vände jag bara inte efter 500m? Jo, därför jag vart envis och nyfiken. Och därför jag bestämt mig för att springa. ”Är det jobbigt?” frågade jag mig själv. ”JA” skrek min inre röst. ”BRA” sa jag till mig själv, ”för då är det träning”. Efteråt var jag som en urvriden trasa. Kroppen fattade aldrig riktigt vad som hände. Och som jag frös. Hela vägen in i märgen. Så när vi kom hem tappade jag upp ett bad. Slängde på en ansiktsmask och ner med en badbom med lavendel i vattnet. Sen blev jag liggandes däri, läsandes, i nästintill en timme.
Efter det var jag och kroppen lite kompis igen.
Men jag sprang alltså i storm och slask
Bara för att jag hade bestämt mig för att springa
Diagnoskod?
Dum-smart!
