Att det ALLTID ska förhandlas. Att jag inte bara kan göra. Pratar så klart om mig själv och springandet. ”Kanske ska du vila idag” ”Känner du dig inte liiite sjuk?” ”Du vet, du måste faktiskt inte” maler det på inne i huvudet. Men på något underligt sätt tar jag mig ändå ut. Och precis så var det idag också.
Det som tillslut fick ut mig var nyfikenheten på hur lång en ny slinga skulle kunna vara. I mitt huvud skulle den kunna landa någonstans mellan 12-14km. Men säker kunde jag ju inte vara, så jag drog på mig skorna och stack ut. Eller så här, jag insåg att om jag skulle springa den där rundan, skulle jag behöva göra det i dagsljus, och då var tiden knapp. Så när mannen i mitt liv klev över tröskeln efter att ha sprungit i 60min så stod jag i startgroparna. På med icebug’en och ut på glashala skogsvägar och stigar. Som vanligt hade jag underskattat sträcken. Den blev visst 16km. Det var inte ljuvligt, men jag tackar nyfikenheten för att jag kom ut. För något gott hade det ju faktiskt med sig.
Jag undrar, beter sig alla så här? Att de ständigt ska förhandla med sig själva om de ska träna eller inte. Visst, i mitt fall kan det faktiskt handla om att jag inte tycker att det är så skoj att springa. Det skulle nog vara annorlunda om det gällde en annan träningsform om jag faktiskt tyckte var rolig, vilken det nu skulle vara. Det underliga i det hela är ju att jag oftast lyckas övertala mig själv att ”Det finns ingen förhandlingsmån, det är nu eller aldrig!” och sticker ut i 99% av fallen.
Är jag liksom en i mängden av förhandlande ofrivilliga löpare
Eller är jag en säregen art
som borde sluta förhandla, då jag helt uppenbart inte ör något bra på det
beroende på hur man ser det
