Idag har jag gjort något som det var år och dagar sedan sist. I alla fall känns det som en evighet sen. Jag har strosat runt i en skog, utan att ha bråttom någon stans. Gått runt planlöst, plockat en kantarell här, funderat över vart stigen leder, klättrat upp på en höjd och bara flutit med. Låtit det hela ta den tid det tar, utan att behöva ha en tid att passa. En mycket märklig känsla. Tidlösheten. Eller frånvaro av tidspress och dagsplan. Låta det hela ta den tid det tar.
Killarna, alla tre, har idag varit iväg på tävling. Kvar hemma blev jag. Mannen i mitt liv undrade om jag inte skulle ångra mig om jag inte följde med. Och visst fanns det en stund när jag gjorde det. Men ensamtiden hemma lockade. Jag frågade ”Är det okej om jag inte gör några nyttigheter här hemma när ni är iväg?”, mest för att få det bekräftat av honom jag älskar, och därigenom se till att jag inte (vilket jag annars gör) fastar i tvätt, städ och fix.
Jag har inte gjort några nyttigheter här hemma. Eller jag har ju gjort en massa för mig själv. Upplevt tidlöshet och frihet från tidspress. Jag har sprungit långt utan att skynda, vandrat runt i en skog och bara flutit med. På pappret så enkelt, i verkligheten så svårt.
Jag lovar mig själv att göra detta oftare.
Aktivitet utan tidspress
Att något så enkelt ska vara så svårt
