Det har väll undgått få att jag lyckats springa regelbundet denna sommar. Löparskorna har fått följa med när vi varit iväg. Jag har samlat lite kilometer här och där och slutat titta på hur snabbt det går, utan istället varit glad och tacksam att det går. Ni som känner mig vet dock att jag tycker att det är förbenat tråkigt att just springa. Jag förhandlar ständigt med mig själv inför ett pass. Vilket alltså blir flera gånger i veckan. Jag brukar skämtsamt säga att det är ”Antingen löpning eller Prozac”. Jag vet dock om att det finns allvar i det påståendet. För hade jag inte sprungit på som jag gör, hade jag vid vissa tillfällen i livet slagit mig hårt i stengolvet. Jag hade inte stått där jag står, och mått som jag mår.
Hur som helst. Igår morse när jag skulle ut på en lite kortare runda på morgonen kom Storebror ner klampande för trappen samtidigt som jag knöt på mig skorna. ”Ska du springa mamma?” ”Jaq, jag tänkte det. Vill du med?” ” Kan jag väll” Och så pep han upp för trappen, klädde på sig och hängde med ut. Det blev hälften av sträckan jag tänkt springa. Men bekom mig inte en endaste sekund. För jag och storebror kämpade på i värmen, pratade om ditt och datt och konstaterade efteråt att det här ska vi nu fortsätta med varannan dag tills skolan börjar. För löpning handlar inte om att bli bra, det handlar om att må bra. Och igår hade jag förmånen att må bra redan under passet. Något som jag aldrig annars upplever.
Nu ska jag faktiskt snöra på mig skorna och bege mig ut
Japp, idag igen
Jag jobbar på att få till en vana
Som att borsta tänderna
Något man gör varje dag, om inget oförutsett (somnar på soffan) händer
