Jag. Igår. Efter fredagsfysen. Jomenvisstserru…. Vi tar det från början. Jag kom hem från jobb. Trött. Seg. Sur. Mannen var redan hemma. Kom hem tidigare från Gävle än planerat. Han, mannen alltså, berättade dessutom om att han vaknade UTSÖVD 04:30 i morse och tänkte att det var lika bra att ”carpe diem”. Han gick upp, drog på sig träningskläderna och gick till hotelllgymet. Vi pratar om HALV FEM på morgonen! (En liten parantes här. Var är min man? Vem har bytt ut honom? Eller vad åt han till middag!?!? Jag behöver oxå!) . Jag basunerar ut att jag i alla fall inte ska träna idag. Känner mig stressad och ofokuserad. SUR!
Men av någon anledning så börjar min kropp liksom gå till lådan med träningskläder. Byter om. Och huvudet är inte alls med på noterna. Huvudet inser dock fakta och kastar in handduken. Hänger bara med. Och rätt vad det är så säger jag ”jag sticker ut och springer. Mannen svarar ”Vad bra.”… Sen lunkar benen på helt av sig själva. Svänger in på rundan som är 11km. Den logiska sidan av mig funderar över hur detta ska gå. Det är halt, kallt, jag är trött åt nyss, jag kommer aldrig orka…. Efter 1,8km smäller det till. Jag trampar snett. En isklump på fel ställe. Och det gör så förbenat ont! Huvudet vaknar helt plötsligt till liv ”VAD VAR DET JAG SA!?!?! Vi skulle ju inte springa idag!”. Kroppen kontrar med endorfiner. Smärtlindring. Och av någon oförståelig anledning fortsätter benen att springa. Och en timme senare är jag hemma igen. Med 11km i benen. Huvudet vaknar till liv igen ”Men fort gick det inte! Så bra kan vi ju inte säga att det gick….” .
Hemma inser jag att högerfoten inte mår så himla bra. Lindar om. Lägger i högläge. Sveper en resorb och lite mat. Tar ett glas vin. Och frågar huvudet om det verkligen inte bara kan köpa att kroppen vet precis vad den behöver. Tyvärr är mitt huvud en trög rackare. Tur att jag begåvats med en klok kropp.
.
