Det där med lagsport. Vilken grej det är. För det binder verkligen samman. Inte bara barnen på plan, utan hela familjer. Den här helgen har varit ett bevis på det. Nitton killar på plan, fem tränare, en hejjaklack bestående av släkt och vänner. Spelarna i laget har varit ”våra barn”, där samtliga är lika viktiga. Spelarna har själva lyft, uppmuntrat och kämpat tillsammans. Som ett lag. Som förebilder för varandra.
Storvreta Cupen i sig var välordnad. Visst, man fick åka land och rike runt för att komma till de olika hallarna. Men jag har insett att det är något man får räkna med. Och i ärlighetens namn gjorde det mig inget (Länge lever GPS!). Domarna var otroligt proffsiga (utifrån min bedömning…. och vad kan jag om domare som dömer andra sporter än gymnastik egentligen. Men det kändes bra. Rättvist och seriöst.) Kvalitén på hallarna varierade något. Killarna på plan kanske inte märkte så stor skillnad, men vi i klacken fick uppleva allt från hallar med fantastiskt ljus, rymd och läkare till klassiska hallar med skum doft, bristfällig ventilation och gymnastikbänkar till läktare.
Men sen måste vi tala om de där tränarna. Ni vet dem som lyfter, hejjar, ser potential, sätter ramen, takten, stämningen och ger barnen en tro på sig själva och sitt lag. Som dessutom sover på luftmadrasser två nätter med 19st cup-lyckliga 2008’or. Dem vill jag lyfta, hurra för och lovsjunga (nu sjunger ju inte jag…offeciellt). För utan dem hade inte hela hallen gungat. Och utan dem hade jag inte haft en kille här hemma som ser sig själv som något större, som en del av ett lag. Så när hela hallen gungar, ta åt er för tusan! För utan er hade det inte funnits något vitt lag, som sätter hallen i gungning.
Tack Anna!❤️ Så fint skrivet, tillsammans spelare, ledare, föräldrar och publik kan vi nå hur långt som helst för tillsammans är vi som bäst!