Vem är det som sätter gränserna? Du själv? Eller låter du andra göra det? Och varför begränsa? I vilket syfte?
Det där med personliga gränser är spännande. När barnen var små begränsade jag dem mycket. ett sätt att skydda dem först och främst från att skada sig. Ju äldre de blir, ju mer låter jag dem tänja på sina egna gränser, låter dem testa. Men ofta kommer jag på mig själv med att säga ”Vill du ha hjälp” eller något i stil med ”är du säker att du klarar det”. Grundtanken är såklart att göra gott. Att hjälpa. Men det blir ju en björntjänst tillslut.
Livet är en hinderbana. En salig blandning av styrkemoment, uthållighet och ren teknik. Hindren blir lättare om man stött på liknande förut. Har man dessutom en hejjarklack som lyfter en när självförtroendet svajar blir det hela lite enklare att genomföra. Att orka. Jag har bestämt mig för att jag ska bli mina barns bästa hejjarklack. Jag ska sluta begränsa och fokusera på att handleda och hejja på. Det är dags att låta dem testa sina gränser. Att växa till något som inte ens jag vet hur långt det kommer att gå.
