Idag startar skolan på riktigt. Storebror börjar tredje klass och lillebror förskoleklass. Kära nån. Två skolkillar här hemma. Och i och med att skolan drar igång så drar även ”vardagen” igång på riktigt. Semestern är officiellt slut.
Men vardag är inte så dumt. Om man lyckas hålla kvar semesterlunken. Känslan av ”manana” och lite frihet. Lättare sagt än gjort. Jag vet. När övertidsminuterna tickar iväg, middagen blir makaroner (igen), man sladdar in på innebandyträningen och tvätthögen, shoppinglistan och dammråttorna tävlar om vem som kan skapa mest ångest. Lägg där till känslan av att vara otillräcklig på jobb, tvivla på om besluten man tog var rätt och den där lunchen när det är tänkt att man inte ska tänka jobb är en tid då man äntligen får tänka på jobb ifred. Det är då man vill golva samtliga som ens nämner ”manana och frihet” för att sedan fundera över vilken planet dem kommer ifrån.
Jag hamnar där jag med ibland. Jag är väl medveten om det. Ibland blir det övermäktigt. Jag sover kass, är konstant hungrig och känslorna trubbas av. Livet blir sörjigt, rörigt och blurrigt. Men jag släpper inte taget. För jag vägrar att falla ner i skiten igen. Jag har doppat tårna däri en gång. Och det var ingen trevlig upplevelse. Jag känner igen symtomen. Så jag vet när jag ta ett fastare tag. Skifta fokus. Plocka fram strategierna.
Så jag bjuder hem folk och låter dem köra hinderbana mellan skor och tvätthögar utan att ursäkta mig. Jag hämtar 10min sent på fritids, med vetskapen om att 10 min till eller från gör ingen skillnad för barnen, men stor skillnad för mig. Jag pluggar i en pod i öronen på lunchen och går ut och går. För det är svårt att tänka på jobb och lyssna på ”Wahlgren och Wistam” samtidigt. Jag går undan när jag är trött och spelar spel med barnen när jag har energi. Mannen kör shoppingen och detaljplaneringen. Han löser upp mina tankeknutor. Jag struntar i att jag avskyr att springa, och gör det i alla fall. För att jag vet att det gör skillnad. Och jag påminner mig själv om att allt går i vågor. Det kallas strategier. Jag älskar strategier.
Och hela tiden tänker jag på att jag aldrig vill släppa taget.
För jag har doppat tårna en gång.
Och det var allt annat än angenämt.
