Storebror och lillebror blev som sagt bitna av cykelmyggan när vi var i Sälen. Nu gäller det bara att vi föräldrar ser till att barnen fortsätter vara bitna. Att vi skapar förutsättningar och tid för att cykla tillsammans.
Igår kväll efter middagen stack jag och storebror ut på en tur i skogen här hemma. Han cyklade och jag sprang/lunkade. 9km lyckades vi skrapa ihop. Jag trodde dock att vi skulle bli tvungna att bryta vid 6km då jag trampade ordentligt snett med vänsterfoten. Hej vad ont det gjorde. Men vis av erfarenhet så vet jag att det bara är att fortsätta så får man hantera smärtan när man väl kommer hem och endorfinerna har lagt sig. Storebror cyklade på bra. Han fick leda cykeln upp för Dyboborg, men det är inte så konstigt. Den backen är något i särklass för en nybörjare som honom. Lillebror och mannen i mitt liv var oxå ute på en kvällstur. De tog några lättare stigar och cyklade även förbi kohagarna. En ljva 5km blev det säkert.
Så nu letar vi ny cykel till storebror. En MTB ska det vara, med skivbromsar, bakåttramp och låg vikt. Har vi tur så har jag hittat en som står och samlar damm hos en gammal kollega. Vi håller tummar och tår för att den faller gossen i smaken. Även lillebror vill att storebror ska få en ny cykel, för det innebär ju att han får ta över storebros gamla.
Idag har jag legat en stund i hängmattan och bara gungat. Behöver träna på det där med att bara vara och njuta av det. Jag höll ut i cirka 10min, sen gick jag in och vek tvätt. Man ska träna lugnt i början har jag hört.
