Lördag = PB och längre än tänkt
Publicerad,
Lördag = PB och längre än tänkt
Det bidde inget inlägg igår. Men solen sken. Och det var i alla fall upplyftande… Jag jobbade sent igår, vilket var planerat, men mitt i allt jobbande ringde mannen. Han hade precis hämtat lillebror och skulle åka iväg och hämta storebror, när bilen inte ville starta. Hej fredagskväll… Jag fick avbryta jobbande och ta mig till mannen. Till slut lyckades han få igång bilen och vi tog oss hem. Fick i oss middag och bubbel, och sen somnade jag klubbad. Fredagskänslan uteblev helt. Så idag har jag inte riktigt haft någon lördagsfeeling. Dagvild deluxe.
I torsdags var det dax att springa lopp nummer tre för mig detta år. Ett lopp som jag helt hade glömt av om jag ska vara ärlig. Vårruset tillsammans med goa kollegor. Det slog mig på morgonen att jag skulle springa på kvällen. Upplandningen var alltså minimal. Men vad tusan, jag har ju löptränat för en halvmara hela våren, så 5km borde jag kunna ordna trots knapert med uppladdning. Och planen var enkel. Långt fram i startledet, gärna så jag kan nudda snöret (ni som sprungit vårruset vet ju hur det brukar vara. Folk i ”Springa”-gruppen springer i 200m och sedan går dem…. inte alla, men många. ). Spring fortare än tidigare (men inte för fort för tusan, vill inte bryta ett 5km lopp pga utmattning). Gå i mål och var nöjd.
Jag skulle vilja påstå att jag följde planen till punkt och pricka. Startade typ i första ledet i springa gruppen och kom ikapp promenerarna i tidtagningsgruppen efter 500m. Jag fick håll redan efter 800m, men tänkte att jag var oövervinnerlig och körde på. Tog rygg på en tjej som fick agera plog genom folkmassan. Kutade på, skrek ”Håll till höger!!!” åt folk som promenerade i brädd. Sprang, sprang och sprang. När det var km kvar gjorde jag som jag numera brukar och ökade farten. Sista km ska vara den snabbaste på hela loppet. Och vips så var jag i mål på 24:05. Mina snabbaste 5km någonsin. Trots att jag var tvungen att kryssa mig fram. Inte illa jobbat alls!
Och idag var det dags att springa igen. Om jag skulle få till tre pass denna vecka så var det bara att snöra på sig skorna. Planen var ett långpass, 15km, i makligt tempo. Nog för att nästa lopp jag ska springa, Rosa bandet loppet, bara är 1mil långt, men jag vill ändå hålla kroppen i en sådan form att jag fixar längre distanser. Så 15km, makligt tempo i perfekt löparväder var planen. Det slutade dock med att det blev något längre. en sisådär 3km längre. Jag hade helt missbedömt sträckan, vilket jag insåg när jag sprungit 11km. Tyvärr var kroppen inte med mig idag. Det gjorde ont i hälsenorna, en ljumske och i infästningen av baksidalår. Men vad göra. Jag kan ju inte sätta mig på en stubbe i skogen och ringa en helikopter. Det är bara att fortsätta springa som gäller. Vilket jag såklart gjorde. 1tim och 40min efter start var jag hemma. Drog på mig en lätt ”löparbaksmälla” som som tur var gick över efter 3tim. Jag hade helt enkelt inte preppat kroppen ordentligt för att köra ett långpass. Är huvudet dumt för kroppen lida.