Göteborgsvarvet = Att försöka förklara vad som hände.
Så kom den där dagen. Dagen jag har haft siktet inställd på hela våren. Dagen då jag skulle ta mig över mållinjen i Göteborg. Alla timmars slit. Alla minuter i snö och slask. Alla gånger jag fått koppla bort huvudet och bara kört. Nu skulle summan av jobbet samlas ihop. De sista 21097,5m innan målgång skulle avverkas. Och jag har nog aldrig i hela mitt liv, varit så lugn inför ett lopp.
Vädret var vad det var. Varmt. Och någonstans hade jag förlikat mig med att jag inte skulle ta mig under min drömgräns på 2 timmar. Siktet var inställt på att springa och uppleva. Känna in kroppen och inte pressa. Jag ville uppnå samma känsla som jag hade under tunnelloppet. Den där känslan av att när det bara är 2km kvar och man blir lite vemodig för att det snart är över. Jag ville gå över mållinjen och känna mig stark, stolt och sugen på att köra fler lopp. Sugen på att träna till fler lopp.
Precis innan starten gjorde jag dock något som strider mot allt vad förberedelse inför ett lopp innebär. Jag bestämde mig för att lyssna på en helt annan pod än planerat. Jenny upptäckte nämligen 10min innan start att ”Träningspodden” just släppt ett 2:10tims avsnitt. Med lite musik i. Min tanke var u att lyssna på ett dubbelavsnitt av ”Walgren och Wistam” och att jag liksom skulle fippla med det där när jag sprang. Men om jag nu bytte pod, så skulle jag bara kunna låta podden spela på, utan fipplande. Sagt och gjort jag föll för grupptrycket och bytte pod. Och så här i efterhand är jag grymt nöjd med det.
Så gick starten. Och jag sa ”Hejdå” till Jenny. Vi var båda helt överens om att vi skulle göra våra egna lopp. På egen hand. Första km var trång. Men gick förvånansvärt snabbt med tanke på trängseln. Benen kändes pigga, och jag förstod att om jag bara höll tempot så skulle det hela gå vägen. Jag skulle komma runt och tycka det var härligt hela vägen. Utan att jag märkte det hade jag passerat Säldammsbacken (som förövrigt många hade pratat om med skräck i rösten, men har man sprungit i Dyboborg så är allt annat lätt lutning…). Vid 5km stod mina groupies som höll på att missa mig. Jag minns att jag skrek ”Så pigga ben!!! Detta kommer gå kanooooon” till dem och fortsatte med lätta steg upp på Älvsborgsbron. Benen kände sig lite trötta innan jag kom upp till krönet, men ungefär samtidigt började det skräna musik i lurarna och jag fick kraft att fortsätta och sedan gasa i nedförsbacken. Taijmingen på de olika musikstyckena i podden var perfekt. Musiken gjorde att jag vaknade till och orkade trycka på lite, och i pratsekvenserna fick jag både skratta och tänka till, skifta fokus. Jag kom på mig själv flera gånger med att tänka ”Undra när tröttheten slår till, statistiskt sätt borde jag vara jätte trött typ nyss”. Men väggen kom aldrig.
Innan jag startade hade jag mentalt satt upp vissa delmål. Delmål 1) var Säldammsbacken, 2) krönet på Älvsborgsbron, 3) förbi hotellet där vi bodde 4) Göta Älvbron, 5)Avenyn (och den nakna statyn) 6) ”Nu är det bara 5km kvar”. Sen drack jag på samtliga vätskestationer, sprang igenom alla duschar som fanns och tog mig tid att njuta av utsikten. Vid 15km letade jag febrilt efter mina groupies, men jag kunde inte hitta dem. jag antog att de fastnat i kollektivtrafiken någonstans. Jag läste alla skyltar som barn höll upp där det stod ”Hejja Mamma” och låtsades att alla var till mig. Jag är ju ändå mamma, och jag behövde lite ”Hejja”.
Och vet ni vad. När jag kom fram till magiska 16km så infann sig faktiskt ett visst vemod. Ett vemod över att det bara var 5km kvar. Men även en insikt om att jag hade en teoretisk möjlighet till att ta mig i mål under 2timmar. Något som jag inte på rikigt hade vågat hoppats och tro. Min hjärna gick på högvarv. Jag räknade sekunder, minuter och km tider. Jag räknade dock fatalt fel har jag insett så här i efterhand. Men vad gjorde väl det. Sista km spurtade jag. Det blev varvets snabbaste km på 5:04min/km. Jag skrek ”HÅLL TILL HÖGER” åt folk så jag skulle kunna plöja mig fram.
Med 400m kvar på upploppet ringer telefonen! Jag tänker ”Vem F*N ringer mig nu!?!?!” letar reda på knappet till handsfreen och svara ”Anna påväg mot MÅL”,
”VAR ÄR DU!?!!?” hör jag den yngre groupien säga.
”300m till mååååål” flämtar jag likt ett lokomotiv
”MÅL!?!?!? Ska jag lägga på” säger en mycket förvirrad syster
(jag får senare reda på att de står kvar vid 15km och letar febrilt efter mig)
”Nej, HEJJA FÖR TUSAN” skriker jag
(här undrar jag vad mina medlöpare tänker. Varför pratar hon i telefon på målrakan?!?!)
”HEJJAHEJJAHEJJA” hör jag henne skrika
(och hör bryts samtalet)
Jag springer i mål. Och undrar vad som hände. Är det liksom över nu? Det gick så snabbt! Två timmar av mitt liv som flög förbi. Två timmar av löpning som inte upplevdes som en ren pina. Två timmar som jag gärna hade sett fick fortgå en stund. Vänta… Vad hände!?! Det var ju för tusan inte äns två timmar…..
1:59:34
HERRE MIN SKAPARE
Jag gjorde det!!!!!!!!
Jag sprang en halvmara på under 2:00:00
FY F*N VAD BRA JAG ÄR
Och det bästa av allt
Jag kände mig stark, stolt och sugen på att köra fler lopp
Tack Göteborgs Varvet
Det gjorde vi bra
