Det finns två personer som ALLTID är med mig och hejjar när jag springer långlopp. Mina alldeles egna groupies. Jag älskar att dem hänger med. Men ska jag vara riktigt ärlig så förstår jag inte hur roligt att det kan vara att stå brevis banan och leta efter en något trött Anna bland galet många löpare. Igår missade dem mig dessutom. Jag sprang visst för fort. De fick do k uppleva min målgång på ett mycket speciellt sätt. Hur då undrar ni nu. Lovar att berätta mer om det imorgon.
Nu är det så att mina groupies tycker att jag borde springa ett lopp i Berlin. Och vad gör man inte för att hålla hejjarklacken nöjd. Dax att börja leta lopp utanför Sveriges gränser.
Jag älskar mina groupies. Bättre energikickar går icke att uppbringa.
